stora hela icke litet mötväges: deraf, att han aldrig lyckas ingifva politiskt förtroende. , Lika ifrig som grefve Posse nu visar sig mot det kungliga förslaget, lika ifrigt skulle han — så tro åtminstone häns ståndsbröder — verka för detsamma, om han deri såge sin fördel, om t. ex. en statsrådstaburett eller till och med landshöfdingestolen i Malmöhus län (hvilken förut iunehafts af hans far) visade sig i perspektiv. Då herr förste hofjägmästaren Tornerhjelm på sista tiden till somliga förklarat sig för det kongl. förslaget, skulle det föga vara på sin plats att karakterisera honom bland det öfriga sällskapet, och vi förbigå honom derföre, för att vända oss till f. d. ryttirästaren och vasakommendören friherre Jules Schwerin. Begåfvad med ett bättre hufvud, varm håg för studier och från början större förmögenhet än grefve Posse, har han likväl, ehuru lika ärelysten som denne, aldrig lyckats förvärfva sig samma inflytande hvarken vid riksdagarne eller inom sin provins. Hans maklighet och njutningslystnad hindra honom att komma derhän. Epikureen tager hos honom alltid försteget för statsmannen, och han blefve kanske ministeriel, om här gåfves några ministermiddagar att tala om. Sin adliga förstfödslorätt säljer han visst icke för en grynviälling; vore det fråga Om en perdreau aux trufJes eller en chapon å la finaneiere skulle kanske den ädle friherren låta tala vid sig. Grefve Corjitz Beckfriis cfodrar sitt kött som det heter i bibelu och låter för resten verlden ha sin gäng. Hans söner, kabinettskammarherren friherre Corfitz Beckfriis och ryttmästaren på lifgardet till häst Joachim Beckfriis anses begge, men i synnerhet den förstnämnde, på honom utöfva stort inflytande. Friherre Corfitz Beckfriis har kanske det bästa hufvudet inom hela den skånska aristokratien, huru mycket eller litet detta snu vill säga, trotssin befattning vid konungent hof, från hvilken han icke veterligen begärt sit afsked, har han med bestämdhet förklarats emot det kongl. representationsförslaget — en uppfattning af sin pligt, som dock tyckes Jäfva detta omdöme. Han har emellertid hittills icke deltagit i riksdagsförhandlingarne så mycket som han, säsom medlem af denna riksdags konstitutionsutskott, synes komma att göra. Gud vet, om det icke äfven inom detta ädla bröst gömmer sig några ministerspekulationer. Vore det icke bättre att såsom hittills nöja sig med att obestridt vara den första i både Trelleborg och Skanör än att äflas att söka blifva den andre i regeringen här? Slutligen ha vi kammarherren Carl Axel Trolle, en ättling af den gamla men 1 vär historia föga berömliga Trolleslägten, en man som tycker sig böra ha anspråk på sjelfskrifvenhet för everldliga tider för sin ätt, vore det också endast för de förtjenster hans beryktade ättefader, erkebiskopen Gustaf Trolle, inlagt om fäderneslandets frihet och sjelfständighet. Hau är en i yttersta grad till sina vyer bornerad aristokrat, hvars inbitna fördomar göra houom otillgänglig för alla skäl och all reson. Och det är detta femmannaråd, som skall utgöra det kraftigaste motståndet på riddarhuset mot den af ett helt folk efterlängtade reformen och som, om icke konungen tager allvarsammare lut med sitt hof, kanske skall lyckas till intetgöra densamma. Lyckas detta, då först må vi med skäl utbrista: Arma Sverige!