teratur, 1 folkförsainlingarnes beslut -och i lagstiftaretis bud . Låtom oss, mina herrart-ej misskänna dess viäsende, ej strida mot dess ändamål; utan, äfven i vår ringa mån, vara villiga arbetare i dess tjenst. Och detta ändamål af aktning för rätt och menniskovärde — kan man med sanning säga, att vår nuvarande representation uppfyller dess fordringar, så långt som samhällets väl det medgifver? är den verkeligen grundad på full rättvisa? aktar den alltid menniskovärdet? — Jag vill ej fullfölja frågan; men jag tror, att svaret ligger färdigt på hvars och ens läppar — om också mången kanske endast vill framhviska sitt nej! Och om så är; om vårt politiska samvete säger oss att så är: mine herrar! låtom oss då öfvergifva en ställning, som ej kan och ej bör försvaras. Den andra talaren i ordningen yttrade: cGrunden till vår författning är icke vittrad; den är god, ty den har fostrat en ek, som, ehuru äldrig, ännu står upprätt och stark, lemnande oss det skydd vi behöfva. Denna gamla ek stod fast, säger han, då den politiska stormen 1848 bröt lös och kullkastade så många bräckliga dagens samhällsbyggnader,som ej förmådde göra motstånd, utan föllo till grus; och hon bör derföre ej undanrödjas. Härvid har likväl redan blifvit erinradt, att ej blott yngre författningar, utan ock gamla kronor och samhällsordningar, bortsopades af stormen, och jag vill nu endast tillägga, att när denna storm uppväxte, och en flägt deraf drog äfven genom våra bygder, hvad var då det första som Konung och folkombud vidtogo, för att skydda den åldriga eken och från henne afvända det upprörda elementet? — Jo! det var att söka plantera ett nytt träd med kraftigare både rötter och krona, som skulle ersätta det gamla, hvilket då redan utdömdes såsom saknande lifskraft. Men jag vill också anmärka: att då man talar om ett föremål, som skall lemna skydd, det mindre egentligt att nyttja bilden af den åldriga eken, utan borde det då rättare heta den åldriga byggnaden, och erkännas måste väl, att om: också en boning för sin tid och dennas behof kan hafva varit förträfflig, så är det likväl ganska möjligt, att densamma, under nya förhållanden, kan vara obeqväm och otillräcklig. Detta är tvertom ganska naturligt, ty tiden förändrar och slutligen tillintetgör allt. Jag medgifver gerna, att en gammal byggnad, ja! till och med en ruin, kan väcka interesse och äfven vördnad; men man måste väl derföre icke vilja hindra menniskorna ifrån att flytta undan, innan den sammanstörtar. Vill man åter — hvilket äfven jag anser rigtigt — betrakta folkrepresentationen såsom ett organiskt helt, med sitt eget inneboende Nf, så gäller äfven för en sådan organism samma föränderlighetens lagar. — Hvem kan förneka detta? Hvem vill klaga öfver denna försynens visa anordning? — Må vi tänka på oss sjelfva. Alla skola vi en gång, när ålderns och bräcklighetens dagar komma, lemna rum för andra, som bättre än vi passa för nya förhållanden; och lycklig den, som, då han afgår, kan kasta en lugn och förnöjsam blick tillbaka på sin bana och taga med sig medvetandet af att under vandringen på densamma hafva något godt uträttat! Låtom oss äfven så betrakta vär gamla ståndsförfattning, och må vi unna henne den äran, att afträda från skådeplatsen, med ett hedrande minne i vår historia! Adeln måste upprätthållas! säga andra talare; men enligt min åsigt hvarken kan eller bör adeln upprätthållas i den mening dessa talare åsyfta, d.v.s. på grund af medfödda privilegier och företrädesrättigheter. Deremot tror jag med visshet, att adeln ej blott kan biöehålla, utan ock betydligt öka sitt inflytande, om den sjelf vill. Och detta sker derigenom, att den efter bästa förmåga ställer sig i spetsen för upplysning och medborgerlig verksamhet. Det är en stor lycka, och ett mäktigt medel till framgång, att ega ett, genom förfädrens förtjenster, berömdt namn. Folket ser gerna personer med sådana namn i spetsen för sina angelägenheter. De väcka mindre afund, och folkets stolthetsoch ärekänsla beröres angenämt, då det genom sina styresmän erinras om sina historiska minnen och om fordna dagars