hört sägas att det franska systemet härleder sig från revolutionens tid, och att det då infördes endast för att bryta adelns makt. Detta är så till vida sannt, att lagförändringen inträffade då, men systemet är mycket äldre och har varit följdt, långt innan Frankrike och England erhållit det omfång och den organisation, de för närvarande hafva. I det storartade lagsystem, som romarne småningom uppbyggde under de århundraden de herrskade öfver verlden, var principen af jordens fördelning gällande. Den napoleonska codex är i detta afseende blott en afskrift af den justinianska. Hvarken de romerska eller franska lagarne förbjuda enskilda personer att ega huru mycket af denna verldens goda som helst. Så rika åtskilliga af de engelska lorderna än äro, skulle det dock bli svårt nog för dem att täfla med vissa af de gamla romarne i slösaktighet och lyx. Men hvad den romerskt-frauska lagstiftningen söker förhindra är att jorden skall egas af några få rika personer och arbetas och skötas af millioner fattiga. Då den förut omnämnde underhus-ledamoten — talade om Amerikas jord-demokrati, ville han dermed uttrycka att, der massan af den jordbrukande befolkningen är sjelfegande, gör den inga uppror, men gär villigt att försvara sitt land mot yttre fiender. Den besutne jordarbetaren älskar sitt hem och tycker bäst om att i fred och ro bruka sin torfva. Man har invändt att den som sndast eger ett obetydligt jordområde alltid iorblir fattig, utan kapital, utan äregirighet och utan medel att draga den reveny af jorden, som skulle kunna dragas deraf. Vi medge att den fattige bonden står sig slätt, om han jemföres med en hertig eller grefve, men vi kunna icke frångå den åsigten att en fattig man med jord har det bättre än en fattig man utan jord. En arrendator med kapital kan tvifvelsutan bäst sköta jorden, och sådanå finnas i Frankrike lika väl som i England. I Frankrike finnes rum för alla klasser; men icke så i England. Der saknas besutna, sjelf arbetande jordbrukare — bönder — helt och hållet. Dock finnas sädana öfverallt på kontinenten. I Ryssland äro de nyligen frivifna slafvarne nu egare af smirre jordområden som de bruka och lefva utaf. I England finnas blott stora jordegare, arrendatorer och arbetare, men inga små jordegare; detta är en brist som måhända kommer att bringa olycka öfver England, såvida icke lagarne bli förändrade och det onda botadt i tid.