saker kunna finnas för fattande af det ofvannämtde beslutet, och ber att få underställa allmänna opinionen det resultat, hvartill han kommit. Icke kan det vara ångmaskinen som anses eldfarlig, ty sådana finnas i hufvudstaden sedan flera år tillbaka, använca till drifvande af en mängd industriella företag, och just vid flere af de bäst byggda och trafikerade gator. Någon olycka har aldrig försports, och man har ej hört att vederbörande myndigheter lagt hinder i vägen för ångmaskiners begagnande, hvarken vid Drottninggatan, Fredsgatan eller Handtverkaregatan. Då för öfrigt den inmurade eldstaden till en ångpanna erbjuder större säkerhet mot eldfara än hvarje bakugn eller öppen spis, samt ångan med en temperatur af högst 150 er. C. ej kan antända, lärer väl häraf följa, att en ångmaskin hvarken är eller hittills ansetts eldfarlig. Hvad hr Wennbergs qvarn särskildt vidkommer, är dessutom ett faktum, att ångmaskinen med panna och tillbehör befanns vid besigtningen i så oskadadt skick, att någon ersättning derföre icke kunde ifrågakomma: ett förhållande som bäst visar att eldsvådan icke kunde härröra från ångmaskinens eldstad. Hvad qvarnverket beträffar, bestå de rörliga el-ler friktion underkastade delarne hufvudsakligen af jern, metall och sten, hvilka materialier väl icke kunna anses eldfarliga. Stenarne äro dessutom vanligen ompgifna af ett kar eller ring af jernplåt, som förhindrar allt utbrott af eld om äfven qvarnen skulle löpa tom, och gnistor derigenom uppstå. I detta afseende kan för öfrigt åberopas alla tiders åsigt och hvarje brandstodsreglemente, der qvarnar aldrig finnas upptagne under rubriken eldfarliga inrättningar. Då nu hvarken ångmaskinen eller qvarnen hvar för sig är eldfarlig, huru kan man då rimligtvis anse och benämna den förening af båda, som kallas ångqvarn, synnerligen eldfarlig? Skulle man, allt detta oaktadt, ändock anse ångqvarnar synnerligen eldfarliga, borde en sådan åsiet stödja sig på huru förhållandet är i städer i utlandet, hvilka vida öfverträffa Stockholm så i folkmängd som antal boningar på en gifven yta. I Köpenhamn fanns, för många år sedan, redan en stor ångqvarn på Christianshavn. Den nedbrann för 5 år tillbaka, och egaren erhöll genast tillstånd att uppbygga en ny med en maskin af 100 hästkrafter och deremot svarande antal stenar. I Hamburg finnas flere ångqvarnar och i sjelfva hjertat af London, invid Londonbridge, en stor ångqvarn med 60 par stenar, utom 11 stora ångqvarnar i andra trakter af staden. Hade dessa i en så tätt bebygd stad som London ansetts i rinvaste mån eldfarligare än andra eldstäder, så lider det intet tvifvel, att de ännu varit ouppbyggde. Att en qvarn i och för sig sjelf icke heller anses eldfarlig, ser man bäst i Berlin, der Königsmähle är beläven helt nära kungl. slottet, mångfaldiga andra qvarnetablissementer att förtiga. Slutligen hemställer insändaren till hvar och en som sett en ångmaskin med eldstad, huruvida icke en sådan är vida mindre eldfarlig än hvarje snickare-, vagnmakareeller svarfvareverkstad, och dock har det ännu icke fallit vederbörande myndigheter in att neka anläggandet af dylika, hvar som helst inom stadens område. Om emellertid öfverståthållare-ombetets beslut skulle hos kungl. maj:t stadfästas, hvarpå insändaren likväl har alla skäl att tvifia, skulle derigenom uppstå ett prejudikat med nära oberäkneliga följder. De flesta industrigrenar som drifvas i större skr måste såsom rörelsekraft använda ånga, och blifva således efter vederbörandes åsigt så eldfarliga, att de ej kunna få anläggas inom hufvudstadens område. Till sådana anläggningar höra numera mekaniska verkstäder, garfverier, ångkök, klädesoch linnefabriker, pumpyerk, gas-, vattenoch varmledningar, qvarnar, med flere industriföretag. Att också en sådan åsigt redan vill göra sig gällande, visar sig bäst af den oförsynta begäran i dylik syftning, som hr Schartau för några dagar södan med framgång bekämpade. Men hvilka blefve då följderna? Med industri-idkarens förvisning till landet, skulle äfven de skattebidrag försvinna, hvarmed stadens utgifter bestridas. kn mängd nödvändighetsvaror skulle få vidkännas en transportkostnad, som måste öka deras pris, och just de fördelar i flere hänseenden gå förlorade, hvilka man med en friare tull-lagstiftning sökt att göra landet till godo. Men på allt detta hafva handelskollegium och öfverståthållare-embetet icke haft någon tanke. bLandtbo.