Doktor Örtengren svarade härtill ja och ansåg äfven att Per Olssons lif räddats deraf att han fick kräkas strax efter nattvarden. . Domaren tillsade nu Per Olsson att sätta sig. D. (till Lindbäck) Tänkte ni förnya försöket? L. Nej. det tänkte jag ej på. Jag väntade att få höra att han var död, men det fick jag ej. D.Var Per Ölsson den förste ni praktiserade på? L. Nej. det var på Daniel Andersson. D. Det var således inga vissa personer ni hade utsett. utan det var er alldeles likgiltigt hvem ni dödade? IL. Nej. men Per Olsson räknades till de olyckliga. D. Hvad menar ni med det? L. Att han var krympling. D. (till Per Olsson) Plågas ni af era kryckor? P. O. Ne och inte har jag någon värk heller. D. (till Lind: bäck) Han hade ju cj värk i benen och har ju ej klagat för er deröfver. LDL. Jo. han sade en gång då jag träfiade honom att han var skröplig och lidande och beklagade sig. . Per Olsson medgaf att han sagt sig hafva ondt i benen. D. Men var den omständigheten att han var halt gillväckligt motiv för er att taga lifvet af honom? Motivet var väl. att han låg församlingen till tast? L. (efter en stunds betänkande) Ahja. Angående resan från Holmedal, då L. skulle ge Daniel Andersson nattvarden. påminde han sig densamma, sade sig redan hafva 1862 på hösten beslutit att taga lifvet af denne. att han fick gift på våren 1863. och att då han var hos honom första gången. hade han blifvit kallad två dagar förut samt då föresatt sig att förgifta honom. D. Försökte ni alltid sedan att döda honom?;L. Nej. icke alla gånger. D. Började ni redan 1863 på sommaren att gifva gift åt Daniel Andersson? L. Ja. jag tror det. D. Men Daniel Andersson har sjelf uppgifvit att det var först på våren 1864. L. Jaså. Db Vur han den första på hvilken ni försökte giftet? L. Ja. D. Hvem hvar den andra då? L. Det var Nils Pettersson i Fårskog. D. med tonvigt) Det är icke sunnt. LD. Iskakande på hufvudet och långsamt) Men det kan icke vara någon annan än Nils Pettersson. D. Ni tycks ej ens ha reda på när och åt hvilka ni gifvit gilt! Känner ni då alls icke någon anger öfver hvad ni gjort? L. Ahjo. D. Nå. vet ni huru många ni gifvit gift? IL. f(riknande på fingrarne) Jo, det var fem utom BLysen. D. Har ni ej gifvit gift at några flera? IL. Nej. D. I hvad ordning ha ni gifvit dem? Da L. ej tycktes kunna redogöra härför, sade domaren: Na. då skall jag hjelpa er. Det var först Daniel Andersson. sedan Per Olsson, Karin Persdotter, Nils Pettersson. gossen i Arjeng och slutligen Lysen. D. När ni den 18 oktober for till Holmedal och kom tillbaka den 19. infann ni er hos Daniel Andersson med gift. som ni hade med er på resan. L. Ja. D. Har ni då inom er uppsåtet att ge döden i nattvarden åt en person? Kände ni er ej underlig till sinnes, och graverade er ej denna tanke? L. Jag tinkte mycket på honom, men ansåg det bist både för honom och för församlingen. om han fick dö. D. Men ni var ju er lik, som alltid, när ni kom hem? LL. Ja, man söker dölja allt och kämpa med sig sjelf. D. Nej. ni visade er ju alldeles likgiltig vid er hemkomst? Lindbäck medgaf. att. då han den 19 oktober for för att gifva Daniel Andersson nattvarden, han ej hyste nägra onda afsigter mot Karin Persdotter, men att han var resolverad att taga henne afdaga niir det så bar sig till. D. Således voro vissa personer på förhand bestämda och andra när det så bar sig till. L. Ja. D. Danicl Andersson hörde således till de utsedda, fastän det ej lyckades med honom, och Karim Persdotter skulle ni vid tillfälle beröfva lifvet? IL. Ja. ja. D. När fattade ni det generella beslutet att förgifta personer? IL. Det var 1862 på hösten. Jag hade under mina resor i församlingen sett det myckna eländet. Domaren anmodade allminna åklagaren att till nästa ting inskaffa böcker och anteckningar rörande nattvardsgången m. m. i Silbodal. D. Har ni ingenstädes uppskrifvit dem, som ni ämnade rödja ur vägen. IL. Nej. (Forts.)