Doktor Örtengren svarade härtill ja och ansåg
äfven att Per Olssons lif räddats deraf att han fick
kräkas strax efter nattvarden. .
Domaren tillsade nu Per Olsson att sätta sig.
D. (till Lindbäck) Tänkte ni förnya försöket? L.
Nej. det tänkte jag ej på. Jag väntade att få höra
att han var död, men det fick jag ej. D.- Var Per
Ölsson den förste ni praktiserade på? L. Nej. det
var på Daniel Andersson. D. Det var således inga
vissa personer ni hade utsett. utan det var er all-
deles likgiltigt hvem ni dödade? IL. Nej. men Per
Olsson räknades till de olyckliga. D. Hvad menar
ni med det? L. Att han var krympling. D. (till
Per Olsson) Plågas ni af era kryckor? P. O. Ne
och inte har jag någon värk heller. D. (till Lind:
bäck) Han hade ju cj värk i benen och har ju ej
klagat för er deröfver. LDL. Jo. han sade en gång
då jag träfiade honom att han var skröplig och li-
dande och beklagade sig. .
Per Olsson medgaf att han sagt sig hafva ondt i
benen.
D. Men var den omständigheten att han var halt
gillväckligt motiv för er att taga lifvet af honom?
Motivet var väl. att han låg församlingen till tast?
L. (efter en stunds betänkande) Ahja.
Angående resan från Holmedal, då L. skulle ge
Daniel Andersson nattvarden. påminde han sig den-
samma, sade sig redan hafva 1862 på hösten beslu-
tit att taga lifvet af denne. att han fick gift på vå-
ren 1863. och att då han var hos honom första gån-
gen. hade han blifvit kallad två dagar förut samt
då föresatt sig att förgifta honom.
D. Försökte ni alltid sedan att döda honom?;L.
Nej. icke alla gånger. D. Började ni redan 1863 på
sommaren att gifva gift åt Daniel Andersson? L.
Ja. jag tror det. D. Men Daniel Andersson har
sjelf uppgifvit att det var först på våren 1864. L.
Jaså. Db Vur han den första på hvilken ni försök-
te giftet? L. Ja. D. Hvem hvar den andra då?
L. Det var Nils Pettersson i Fårskog. D. med ton-
vigt) Det är icke sunnt. LD. Iskakande på hufvudet
och långsamt) Men det kan icke vara någon annan än
Nils Pettersson. D. Ni tycks ej ens ha reda på när
och åt hvilka ni gifvit gilt! Känner ni då alls icke
någon anger öfver hvad ni gjort? L. Ahjo. D. Nå.
vet ni huru många ni gifvit gift? IL. f(riknande på
fingrarne) Jo, det var fem utom BLysen. D. Har ni
ej gifvit gift at några flera? IL. Nej. D. I hvad
ordning ha ni gifvit dem?
Da L. ej tycktes kunna redogöra härför, sade do-
maren: Na. då skall jag hjelpa er. Det var först
Daniel Andersson. sedan Per Olsson, Karin Pers-
dotter, Nils Pettersson. gossen i Arjeng och slutli-
gen Lysen.
D. När ni den 18 oktober for till Holmedal och
kom tillbaka den 19. infann ni er hos Daniel An-
dersson med gift. som ni hade med er på resan.
L. Ja. D. Har ni då inom er uppsåtet att ge dö-
den i nattvarden åt en person? Kände ni er ej un-
derlig till sinnes, och graverade er ej denna tanke?
L. Jag tinkte mycket på honom, men ansåg det
bist både för honom och för församlingen. om han
fick dö. D. Men ni var ju er lik, som alltid, när
ni kom hem? LL. Ja, man söker dölja allt och
kämpa med sig sjelf. D. Nej. ni visade er ju all-
deles likgiltig vid er hemkomst?
Lindbäck medgaf. att. då han den 19 oktober for
för att gifva Daniel Andersson nattvarden, han ej
hyste nägra onda afsigter mot Karin Persdotter,
men att han var resolverad att taga henne afdaga
niir det så bar sig till.
D. Således voro vissa personer på förhand bestämda
och andra när det så bar sig till. L. Ja. D. Da-
nicl Andersson hörde således till de utsedda, fastän
det ej lyckades med honom, och Karim Persdotter
skulle ni vid tillfälle beröfva lifvet? IL. Ja. ja. D.
När fattade ni det generella beslutet att förgifta per-
soner? IL. Det var 1862 på hösten. Jag hade un-
der mina resor i församlingen sett det myckna
eländet.
Domaren anmodade allminna åklagaren att till
nästa ting inskaffa böcker och anteckningar rörande
nattvardsgången m. m. i Silbodal.
D. Har ni ingenstädes uppskrifvit dem, som ni
ämnade rödja ur vägen. IL. Nej.
(Forts.)