Hvad rätt adeln eger till sina
företräden.
Det enklaste rättsb begrepp och vanligt sundt
förstånd säga oss att, 1 lifvets alla förhållanden,
rättigheter måste vara förbundna med motsva-
rande skyldigheter. Det fanns en tid, då adels-
mannens ställning var i någon mån sådan.
Egde han ärftliga företräden, så var han dock
äfven förpligt tad att egna sig åt statens tjenst,
vare sig på den militära eller civila embets-
mannabanan. - När så alla större ofrälsew för-
mågor upptogos bland och förstärkte adelns
moraliska anscende, så samlades inom denna
samhällsklass landets hufvudsakliga bildning.
Alla dessa förutsättningar för särskilta före-
träden äro nu försvunna. -Adelsmannen eger
inga särskilta förpligtelser till det allmänna;
till och med sin representationsrätt är han cj
skyldig att utöfva, hvadan det förhållande är
alldeles icke otänkbart, att denna fjerdedel af
landets lagstiftande representativa myndighet
saknade ledamöter, utom landtmarskalken —
det är ja ett faktum att denna del at riksför-
samlingen fattat beslut med blott 3 å 4 när-
varande ledamöter. Men ban kan — under
förevändning att besöka riksdagen, der han se-
dermera gör och låter hvad han behagar —
undandraga sig att uppfylla de vigtigaste tjen-
steförrättningar, som eljest åligga honom: lands-
höfdingen lemnar sitt län, regementschefen sitt
regemente, alla andra embets- och tjenstemän
likaledes. Långt ifrån alltså att hans adelskap
älägger honom att tjena det allmänna, ger det
honom makt och tillfälle att undandraga sig
sina tjensteförrättningar, för att lemna dem
åt andra händer.
Icke heller kan adeln åberopa några andra
förtjenster, som uppbära företräden framför an-
dra medborgare. Den framstående andliga öf-
verlägsenheten — af snillegåfvor och moralisk
storhet — finues zeke uteslutande inom adeln,
ej ens der företrädesvis. De utmärkte män,
som, under innevarande århundrade, beredt
Sverge lycka och heder, hafva icke utgått från
bördsadeln, åtminstone äro undantagen mycket
sällsynta.
För att ej misstaga oss i detta omdöme slå
op i Fälrei statistiska handbok den länga
listan på erefliga, frikerrliga och adliga ätter
och genomgå densamma, för att finna navn,
der vi kunna stanna. Det är först när vi kom-
mit ganska långt ned, som en hvilopunkt cr-