En promotionsvår i Upsala.
(Forts. fr. föreg. n:0.)
S-dan komma skjutöfningarne med löst krut,
hvarvid ett mera betydande fel kostar 10 riks-
daler. — Då blir det allvar af. Då drager man
ut till Pelacksbacken vid Eklundshof, då låter
skotten höra sig i skogen starkare än någonsin,
käglorna och den stora slätten insvepes i krut-
rök. Härvid ega de löjligaste scener rum. En
ung man laddar, lägger an och ger fyr, ända
till dess att den sista patronen sitter i mynnin-
gen af pipan — och anmäler detta vidunderli-
ga förhållande för befälhafvaren, som upplyser
att det härrör deraf, att han icke känner knall-
hattens bruk; han har alltid glömt att sätta på
den, och då alla skjutit på en gång, har han
icke märkt att hans skott ej brunnit af.
u— — — Men hvad är det der? ett rykte snart
sig sprider,
Att i en pluton, jag tror det Nisbeths var,
En från kämpalekar och från skarpa strider
Vid den första salfvan plötsligt dånat har,
Ja — han dånade vid detta skarpa dön!
Jag har mina dubier om hans rätta kön.
Hvad för projektil slog ner der fram i mullen?
Hvarför hörs ett väsen, som ej vill ta slut?
Dystert fånande står auktor der på kullen:
Unge Lemann skjutit har sin laddstock ut,
Bättre nöje kan man för sin tia ha,
An med laddstock skjuta och så ovett ta.
Sorgen ju förminskas plär, om blott den delas,
Ensam fick dock Lemann stånda ut sim pers,
Visst — bäst som det var, ännu en laddstock felas