ning, ty man känners, heter det, salt frågan i
alla händelser numera påkallar en snar lösning,
men på samma gång skulle likväl Thomas Frisk,
efter. hvad brefven utvisa, icke blott fnunit
det ännu vara för tidigt att från allmänna me-
ningens fält inberga en frukt, som först nu,
sedan man nägra tiotal af år haft den för ögo-
nen, hunnit blifva mogen -—- måhända vore det
bättre om den blefve öfvermogen —, utan ock
i allmänhet afrådt justitiestatsministern från att
fromlägga nägot representationsförslag, dels eme-
dan det är en af all historisk. erfarenhet bekräf-
tad sann klokhetsregel att i frågor af en så
utomordentlig vigt regeringen, såsom den na-
turliga medlaren al allas och det helas väl, bör
bibehålla sista ordet och undvika att i förtid,
genom att uttala sig för en viss mening, upp-
väcka partierna till strid, och dels derföre att
Thomas Frisk anser det vara ovisst huruvida
regeringen enligt gällande grundlag är behörig
att föreslå en fullständig omskapning af sjelfva
grunderna för samhällets hela representation
eller. de lagar, som hittills bestämt den förras
ställning till den sednare och jemnvigten emel-
lan dem.
Vid sädant förhållande lärer väl allmänheten
vara nöjd med att Thomas Frisk icke haft till-
fälle att i frågan göra sig hörd på annat sätt,
än som, oberoende af justitie-statsminister och
säte och stänma vid riksdagen, kunde stå ho-
hom till buds; och det är troligen detta för-
håallande, för hvilket man har att tacka till-
komsten af de i många stycken intressanta
brefvenr,
Emellertid är det ganska putslustigt att åse
huru den hederlige Thomas Frisk vändas vid
tanken att icke så, som han önskat, kunnat få
hafva sitt ord med i laget, och huru det sinnes-
tvillständ, hvari han emellanåt befunnit sig då
han författade brefvem, uppenbarligen gjort
honom ocnse med sig sjelf. Man ser att han
bäde vill och icke vill, han både erkänner att
en berättigad allmän opinion kan äterfinnas
utom representationen och förkastar hvarje an-
nan än den, som uttalar sig inom representa-
tionen, han både känner sie vara statsmannen
par exeellenee och söker frågans ta lösning
utom sig, än hos regeringen än hos folkombu-
den, han både förklarar att endast regeringen
kan i erforderligt mårt förfoga öfver de mång-
artade detaljkunskaper, som hvarje Ingstiftnings-
arbete förutsätter, och beklagar att riksdagen
och det folk, den representerar, icke på förhand
fatt kännedom om förslaget, han påstår att vår
ständsförfattning i det hela motsvarar den grund-
ästet, enligt hvilken representationens princip är
att i sig alfspegla samhället, sådant det är i
tort, och att deusamma, tidsenligt ansad och
förbättrad, äfven för kommande tider bäst skulle
atergifva bilden al samhället i sin verklighet,
men förklarar tillika att under begreppet stånd
1 politisk mening bör förstås en till serskilda
personliga prerogativer berättigad medborgare-
klass och att privilegier äro stridande mot tids-
andan, med ett ord man stadnar i villrädighet
rörande hans verkliga mening både om allmänna
meningens rätta betydelse, om rätta tiden och
sättet för tillkomsten af ett representationsför-
slag och om beskatfenheten af de eclementer,
som deri böra inga. I följd af detta torde
man också finna mindre underligt att då Tho-
mas Frisk i sådant grumligt vatten fiskat efter
det gemensamma i mångfalden han icke Iyc-
kats fatta den enkla bevisning, som innehålles
i he hr justitiestatsministerns motiver till det
af regeringen fralmagda representationsförslag.
—V
ita