ning, ty man känners, heter det, salt frågan i alla händelser numera påkallar en snar lösning, men på samma gång skulle likväl Thomas Frisk, efter. hvad brefven utvisa, icke blott fnunit det ännu vara för tidigt att från allmänna meningens fält inberga en frukt, som först nu, sedan man nägra tiotal af år haft den för ögonen, hunnit blifva mogen -—måhända vore det bättre om den blefve öfvermogen —, utan ock i allmänhet afrådt justitiestatsministern från att fromlägga nägot representationsförslag, dels emedan det är en af all historisk. erfarenhet bekräftad sann klokhetsregel att i frågor af en så utomordentlig vigt regeringen, såsom den naturliga medlaren al allas och det helas väl, bör bibehålla sista ordet och undvika att i förtid, genom att uttala sig för en viss mening, uppväcka partierna till strid, och dels derföre att Thomas Frisk anser det vara ovisst huruvida regeringen enligt gällande grundlag är behörig att föreslå en fullständig omskapning af sjelfva grunderna för samhällets hela representation eller. de lagar, som hittills bestämt den förras ställning till den sednare och jemnvigten emellan dem. Vid sädant förhållande lärer väl allmänheten vara nöjd med att Thomas Frisk icke haft tillfälle att i frågan göra sig hörd på annat sätt, än som, oberoende af justitie-statsminister och säte och stänma vid riksdagen, kunde stå hohom till buds; och det är troligen detta förhåallande, för hvilket man har att tacka tillkomsten af de i många stycken intressanta brefvenr, Emellertid är det ganska putslustigt att åse huru den hederlige Thomas Frisk vändas vid tanken att icke så, som han önskat, kunnat få hafva sitt ord med i laget, och huru det sinnestvillständ, hvari han emellanåt befunnit sig då han författade brefvem, uppenbarligen gjort honom ocnse med sig sjelf. Man ser att han bäde vill och icke vill, han både erkänner att en berättigad allmän opinion kan äterfinnas utom representationen och förkastar hvarje annan än den, som uttalar sig inom representationen, han både känner sie vara statsmannen par exeellenee och söker frågans ta lösning utom sig, än hos regeringen än hos folkombuden, han både förklarar att endast regeringen kan i erforderligt mårt förfoga öfver de mångartade detaljkunskaper, som hvarje Ingstiftningsarbete förutsätter, och beklagar att riksdagen och det folk, den representerar, icke på förhand fatt kännedom om förslaget, han påstår att vår ständsförfattning i det hela motsvarar den grundästet, enligt hvilken representationens princip är att i sig alfspegla samhället, sådant det är i tort, och att deusamma, tidsenligt ansad och förbättrad, äfven för kommande tider bäst skulle atergifva bilden al samhället i sin verklighet, men förklarar tillika att under begreppet stånd 1 politisk mening bör förstås en till serskilda personliga prerogativer berättigad medborgareklass och att privilegier äro stridande mot tidsandan, med ett ord man stadnar i villrädighet rörande hans verkliga mening både om allmänna meningens rätta betydelse, om rätta tiden och sättet för tillkomsten af ett representationsförslag och om beskatfenheten af de eclementer, som deri böra inga. I följd af detta torde man också finna mindre underligt att då Thomas Frisk i sådant grumligt vatten fiskat efter det gemensamma i mångfalden han icke Iyckats fatta den enkla bevisning, som innehålles i he hr justitiestatsministerns motiver till det af regeringen fralmagda representationsförslag. —V ita