trollkarlen ärnar gifva en afskedsrepresentation, dervid under mellanakten skall anställas en täflan mellan spektatörerna om den bästa ordlek. Silfvervasen blir segrarens pris. — Som man vet öfverlemnar engelska folket sig gerna ät öfningar i ordlekar. En jury väljes bland stadens mest framstående personligheter, för att i samråd med publiken bedöma värdet af hvarje ny ordlek. Man kommer öfverens att applådera, om man finner den lyckad, att säga ingenting om en medelmåttig, och brumma för en dålig. (Man hvisslar icke i England till tecken af missnöje, utan man mumlar). Alla platser voro på förhand utsålda, salongen är öfrerfylld; man kommer mindre för representationens skuld, som man redan känner, än för att offentligen visa sin qvickher. Hvar och en ger sitt ord och skördar större eller mindre bifall, och slutligen tillerkännes vasen den bäste ordlekaren i sällskapet. En annan än Anderson skulle nöja sig med att inkassera den betydliga inkomsten af denna seance, men den store nordiske troll karlen har ännu icke sagt sitt sista ord. Innan publiken lemnar salongen, tillkännager han att en stenograf har haft uppdrag att anteckna alla ordlekarne, samt att dessa skola utkomma i en samling hos stadens förnämste bokhandlare. Hvarje åskådare, som dragit sitt strå till stacken, ser gerna att hans vttrande blir tryckt, och köper boken för en shilling; och af det antal ordlekar boken innehåller kan man bilda sig ett begrepp om huru mänga exemplar som säljas. Jag har en dylik samling, tryckt i Glasgow, och daterad den 15 mars 1850, hvari finnas 1091 dylika snillefoster. Jag har också några affischer af Nordens store troll