trollkarlen ärnar gifva en afskedsrepresentation,
dervid under mellanakten skall anställas en täf-
lan mellan spektatörerna om den bästa ordlek.
Silfvervasen blir segrarens pris. — Som man
vet öfverlemnar engelska folket sig gerna ät
öfningar i ordlekar. En jury väljes bland sta-
dens mest framstående personligheter, för att i
samråd med publiken bedöma värdet af hvarje
ny ordlek. Man kommer öfverens att applåde-
ra, om man finner den lyckad, att säga ingen-
ting om en medelmåttig, och brumma för en
dålig. (Man hvisslar icke i England till tecken
af missnöje, utan man mumlar). Alla platser
voro på förhand utsålda, salongen är öfrerfylld;
man kommer mindre för representationens skuld,
som man redan känner, än för att offentligen
visa sin qvickher. Hvar och en ger sitt ord
och skördar större eller mindre bifall, och slut-
ligen tillerkännes vasen den bäste ordlekaren i
sällskapet. En annan än Anderson skulle nöja
sig med att inkassera den betydliga inkomsten
af denna seance, men den store nordiske troll
karlen har ännu icke sagt sitt sista ord. In-
nan publiken lemnar salongen, tillkännager han
att en stenograf har haft uppdrag att anteck-
na alla ordlekarne, samt att dessa skola utkom-
ma i en samling hos stadens förnämste bok-
handlare. Hvarje åskådare, som dragit sitt strå
till stacken, ser gerna att hans vttrande blir
tryckt, och köper boken för en shilling; och af
det antal ordlekar boken innehåller kan man
bilda sig ett begrepp om huru mänga exem-
plar som säljas. Jag har en dylik samling,
tryckt i Glasgow, och daterad den 15 mars
1850, hvari finnas 1091 dylika snillefoster. Jag
har också några affischer af Nordens store troll-