deraf kunde möta oväntade svårigheter. Hvarje
afton såg jag otrogna beväpn: ide med allehan-
da föremål, för att trivmfera öfver en hemlig-
het, som de ej kunde förklara. Innan man gick
att se Robert-Hondin, höll man räd och kom
öfverens att medtaga någon sak som kunde
sätta mig i förlägenhet. Än var det gamla
halft utnötta medaljer och mineralier, än böc-
ker skrifna på både döda och lefvande språk,
mikroskopiska föremål 0. s. v. Framför allt
hade jag mycken möda att utleta arten af de
föremål, man stundom lemnade mig, mlästa,
omslagna, någon gång till och med förseglade.
Men jag försökte med framgång kämpa mot
alla dessa försäåt; utan att man märkte det, och
till utseendet sysselsatt med något annat, öpp-
nade jag lätt dessa askar, börser, portföljer
ä. Om man t. ex. räckte mig ett försegladt
paket, ref jag med min venstra twmnagel, som
jag alltid hade lång och väl spetsad, ett litet
häl på papperet, och tillslöt det äter, så fort
jag med en blick hunnit taga kännedom om
innehållet. Ett nödvändigt vilkor var, att ega
en god syn, och mina ögon lemnade mig in-
genting öfrigt att önska. Lika nödvändigt var
att känna namnet på det som presenterades
mig. Ty det var icke nog att säga: Det är
ett mynt, utan min son mäste derjemte veta
myntets teckniska namn, dess värde, i hvilket
land det var gängbart och året då det var sla-
oct. Vära heraldiska kunskaper konmo oss väl
till. pass i Saint-Germains salonger, dit vi ofta
voro kallade. På bokstäfvernas form hade jag
lärt mig att igenkänna en mängd språk, lan
att kunna öfversätta dem, såsom chinesiska, ry-
ska, turkiska, grekiska, hebreiska äc. Vi kän-