— Ni tror då att det är så svårt?
— Jag går ännu längre: det är er omöjligt.
— Annu ett skäl, min herre, för oss att
försöka. Ni skulle ej vilja se oss i vår tu
triwmfera? tillade jag med ett retsamt leende.
— Gå gå, gå pal! jag känner till det der;
jag upprepar, att jag tviflar på båda delarne.
Publiken hade roligt åt denna tvist, och vän-
tade tåligt på upplösningen.
— Emil, sade jag till min son, visa den
herrn att ingenting undgår din blick.
— Det är numro 69, svarade gossen.
Förbryllad af detta oväntade svar, vände sig
min motständare helt om, liksom för att ännu
en gäng försäkra sig om det uppgifna numret,
och då han ej kuude neka för sanningen, er-
kände han sig helt öppet besegrad. Från alla
kanter af salongen skallade lifliga applåder.
Huru hade jag kunnat veta, att platsens nuwa-
mer var 69? Ingenting är euklare. Jag visste
förut, att på alla teatrar, der parketten är itu-
delad af en barrier, de udda numren befinna
sig till höger och de jemna till venster. Då
nu hvarje bänk innehöll tio platser, måste t. ex.
hvarje bänk på högra sidan börja med numro 1,
21, 41, 61 och så vidare. Med denna väg-
ledning var det mig ej svärt att finna n:o 69,
på fjerde bänkens femte nummer. Jag förläng-
de samtalet dels för att vinna tid för min be-
räkning, dels för att gifva mera effekt åt mitt
experiment. :
Jag har förut sagt, att detta experiment var
resultatet af en materiel, men obeskriflig för-
bindelse mellan mig och min son, hvarmedelst
hvarje tänkbart föremål kunde betecknas; lik-
väl insåg jag väl, att jag mwnder utöfningen