en sådan triumf. En åskådare, som utan tvif-
vel kommit dit just i afsigt att sätta oss iför-
lägenhet, hade redan en stund uppbjudit sin
förmåga i detta syfte, och yttrade slutligen med
tonvigt på orden:
— Min herre, efter er son är en spåman,
kan han helt säkert nämna numret på min
plats.
Mannen trodde sig nu nödga oss erkänna
vanmakten af vär hemlighetsfulla förmäga; ty
då han med sin kropp betäckte sin egen num-
mer och de närmaste platserna likaledes voro
upptagna, kunde man naturligtvis icke se de-
ras nummer. Men jag var rustad mot alla öf-
verraskningar: mitt svar var i pr ning men för
att draga största möjliga fördel af tillfället, låt
sade jag studsa tillbaka af häpnad.
Ni vet, min herre, sade jag och antog
en förlägen min, ni vet att min son hvarken
är någon trollkarl eller spåman; han läser i
mina ögon, och derföre har jag kallat detta
experiment den andra synen. Då jag nu icke
kan se nummern på er plats, och de omgifvan-
de platserna likaledes äro upptagna, kan icke
heller min son nämna den.
Ah! jag var säker derpå! ropade min an-
tagonist i riumferande ton; och tillade, vän-
dande sig till grannarne: jag hade lofvat att
sätta er i förlägenhet.
2— 0! min herre, ni är icke ädelmodig i er
seger, svarade jag skämtande. Akta er, om ni
för mycket sårar min sons egenkärlek, kunde
han väl lösa ert problem, ehuru svårt det är.
— Det tviflar jag på, svarade mannen, kraf-
tigt stödjande sig mot ryggstödot, för att ännu
bättre dölja nummern. Ja, det tviflar jag på.