tillsammans som en åskledare ... Mycket bra,
min vän, man skulle i sanning kuuua tro att
ni aldrig haft något annat yrke i ert Hf än att
låta äta upp er. Välan, nu läs en bön och så
börjar jag min måltid... Ar ni färdig? .
— Ja, min herre, mumlade den tjocke, blek
af förskräckelse. Det är jag!
Castelli fattade genast patientens fingerspet-
sar i sin mun, och bet i dem så kraftigt, att
denne liksom drifven af en fjeder, i ett språng
reste sig upp, häftigt skrikande:
— Fö ör fan! min herre, akta er, ni gör mig
illa!
— Huru! gör Jag er illa, sade Castelli med
största lugn; jaså, men hvad skall ni då säga,
när jag kommer till hufvudet? Det är förmod-
ligen af barnslighet ni skriker så der vid första
munsbiten. Se så, var förståndig och låt mig
fortfara; jag känner en rasande hunger och ni
låter mig försmäkta.
Och Castelli stötte honom på axlarne och
sökte få honom att återtaga sin ställning. Men
den tjocke stretade emot af alla krafter, ropan-
de med förfärad röst:
— Nej! jag vill inte nu mera! jag säger er
att jag vill inte! det gör för ondt.
Slutligen slet han sig med en häftig ansträng-
ning ur taskspelarens händer. Under tiden
hade publiken, som förutsåg upplösningen af
denna löjliga scen, fyllt salongen med skallan-
de skrattsaltvor. Det var blott med möda Ca-
stelli kunde göra sig hörd.
— Mina herrar, sade han i en ton af den
bittraste missräkning, ni se mig på en gång
öfverraskad och ledsen öfver denna herres flykt,
som icke hade mod att låta äta upp sig helt
L