tillsammans som en åskledare ... Mycket bra, min vän, man skulle i sanning kuuua tro att ni aldrig haft något annat yrke i ert Hf än att låta äta upp er. Välan, nu läs en bön och så börjar jag min måltid... Ar ni färdig? . — Ja, min herre, mumlade den tjocke, blek af förskräckelse. Det är jag! Castelli fattade genast patientens fingerspetsar i sin mun, och bet i dem så kraftigt, att denne liksom drifven af en fjeder, i ett språng reste sig upp, häftigt skrikande: — Fö ör fan! min herre, akta er, ni gör mig illa! — Huru! gör Jag er illa, sade Castelli med största lugn; jaså, men hvad skall ni då säga, när jag kommer till hufvudet? Det är förmodligen af barnslighet ni skriker så der vid första munsbiten. Se så, var förståndig och låt mig fortfara; jag känner en rasande hunger och ni låter mig försmäkta. Och Castelli stötte honom på axlarne och sökte få honom att återtaga sin ställning. Men den tjocke stretade emot af alla krafter, ropande med förfärad röst: — Nej! jag vill inte nu mera! jag säger er att jag vill inte! det gör för ondt. Slutligen slet han sig med en häftig ansträngning ur taskspelarens händer. Under tiden hade publiken, som förutsåg upplösningen af denna löjliga scen, fyllt salongen med skallande skrattsaltvor. Det var blott med möda Castelli kunde göra sig hörd. — Mina herrar, sade han i en ton af den bittraste missräkning, ni se mig på en gång öfverraskad och ledsen öfver denna herres flykt, som icke hade mod att låta äta upp sig helt L