Hvarjehanda nyheter.
Anekdot om Runeberg. (Cr
Linnea.) Som lärare vid Borgå gymnasium, Säger
författaren i Linnea, var han älskad aft sina lär-
jungar — älskad så, som få varit det.
Orsaken dertill låg i hela hans person, i hela
hans sätt att tänka, känna och se.
Jag har hört ett drag, som förklarar allt. En
Runebergs vän bar berättat mig det.
Skolkollegiet i Borgå hade af någon orsak sett
sig föranlåtet att göra någon inskränkning i ung-
domens frihet. Man är ej så lugn vid sjutton,
aderton års ålder, och ynglingarne ansågo sig på
det ömmaste sårade. -
Det förargligaste af allt var att Runeberg hade
varit med om beslutet. Han, deras vän, deras af-
gud, hade svikit dem, hade ej försvarat dem! De
öfriga lärarne kunde man förlåta, men Runeberg —
han, som hvarje dag såg huru mycket de höllo a
honom — nej! Han skulle förnimma deras ,rätt-
mätiga harm, det skuile göra honom ondt — icke
sannt?
Beslut och handling äro ett vid den åldern, och —
vid nästa lektion stimmade man för Runeberg —
något, som aldrig händt förr; men han skulle se,
hvilka han stungit hade.
Runebergs vänliga ansigte mulnade; men de, som
hoppats att han skulle bli ond, hade bedragit sig.
De läste i hans älskliga ögon ingenting annat än
liksom han velat säga: Stackars gossar, nu bären
J er illa åt.
Redan detta hade nedstämt ungdomsmodet, och
gossarne voro nästa dag alldeles tysta. Man talar
så mycket om menniskans medfödda ondska, men
hvarje lärare, som vänligt och rättvist behandlar
sina lärjungar, vet att dessa ynglingar hafva en
djup och varm känsla om rätt och orätt, fastän de
ofta misstaga sig, och då begå handlingar, som de
sedan bittert ångra.
Så var här fallet. De öfvermodige pojkarne hade,
t ett onda ord, sjunkit
Fråga var nu blott huru
utan att Runeberg ännu s:
tillsammans och ångrat sig
det skulle bli bra igen.
Nästa lektion började Runeberg med att redogöra
för det klandrade beslutets nödvändighet och slu-
tade med, att det gjort honom ondt att hans gossar
skulle ha stimmat, men ej ett ord om straff —
intet, alldeles intet. De stackars gossarne hade
således hela felet ensamt på sin sida.
Nu började lektionen. En gosse ur högen skulle
explicera: men det gick uselt — han grät, så att
han äj såg bokstäfverna. En annan framkallades,
men med samma utgång.
Då slog Runeberg upp de goda, trohjertade ögo-
nen och betraktade sin vedersakare, som snyftade
och ej vågade se upp till honom.
Nå nå, gossar! sade han. Sörjen ej så hårdt för
det. Jag har också varit sjutton, aderton år och
var då ej stort klokare än ni. Nu glömma vi at
den der saken.
Och sedan, sade min sagesman, har man aldrig
stimmat för Runceberg.
En fransk berättelse från
Krim. Pa hr Louis Noir berättar följande
historia om en olycklig resande engelsman, som
vid Balaklava blef kär ien skottsk marketenterska:
Han var kär ända till galenskap och öfverhopade
henne med enträgna förklaringar och böner, så att
hon till sist måste förbjuda bonom att närma sig
henne. Efter flera fåfänga försök att beveka den
stränga skönheten beslöt turisten utt taga lifvet af
sig, men på cn krigsskådeplats måste också ett sjelf-
mord ske på storartadt sätt och engelsmännen be-
gagnade sig äfven af ett excentriskt medel. Sedan
han testamenterat sin förmögenhet till den hårda
marketenterskan lät han gräfva en grop och lade
deri 20 skålpund krut. Öfver gropen satte han en
stol och på stolen satte han sig sjelf med en brin-
nande cigarr i munnen. Sedan han i lugn rökt upp
sin fina havana kastade han den brinnande qvar-
lefvan af civarren ned bland krutet. Explosionen
följde ögonblickligen och ett par minuter sednare
föll turisten ned i hamnbassinen, till stor förvåning
för de engelske sjömännen. Ett allmänt rop af:
En man från himlen! hördes från fartygen och man
skyndade genast att fiska upp honom. Somliga
trodde att han kom direkte från solen, andra trodde
att det var någon slags meteor, men han sjelf, som
otroligt nog var vid lif och oskadad, upplyste att
han helt enkelt kom några hundra alnar inifrån
landet. Då marketenterskan sedermera fick höra
detta utomordentliga bevis på tillgifvenhet veknade
hennes hjerta och hon gaf fuftfararen lats dervid.
Det må icke förundra läsaren att luftfärden icke
blef farligare i sina följder, ty vi hafva förut haft
ett bevis på en sådan färds oskadlivhet. Kapten
Peruier kastades nemligen af en explosion jemte
hela sitt batteri upp i luften, och några minuter
sednare fann man honom sittande omkring 500 al-
nar från stället, fullkomligt oskadad. i