(Insändt från landsorten.)
En sak att tänka på.
Bestående oordning upprätthålles ge-
nom okunnighet och blind lydnad,
Allmänt torde inses nödvändigheten af sträng
disciplin, när det är fråga om att agera emot fo-
sterlandets fiender. Deremot uppvisar historien åt-
skilliga. af efterverlden gillade, exempel på bri-
stande disciplin hos trupper eller individer, när de
blifvit beordrade att göra bödelstjenst, d. v.s. döda
eller lemlästa egna medborgare. När något sådant
blifvit honom befaldt, har soldaten mången gång
ansett det bäst öfverensstämmande med heder och
pligt och tydligast vittna om hans mod — denna
en krigsmans förnämsta dygd — att icke lyda sitt
befäl.
Äfven de som mest fanatiskt ifra för upprätt-
hållandet af militärisk disciplin, torde medgifva, att
det finnes vissa undantagsfall, då soldaten icke bör
efterkomma en förmans order. Man kan tänka sig,
att en officer eller underofficer, likasom andra mer
eller mindre högt uppsatte samhällsmedlemmar, af
någon orsak förlorar förståndet. Låtom oss antaga
att en sådan, i sitt ursinniga tillstånd, befaller sina
underlydande att skjuta på en prins — låt vara en
som kommer på besök hit ifrån främmande land.
Vi tro, att hvar och en, i likhet med oss, skulle
med nej besvara den frågan, huruvida gemenska-
pen bör hörsamma en dylik befallning.
Det måste sålunda höra till en soldats pligt
att tänka sig för, huruvida en gifven order att ut-
gjuta menniskoblod (och naturligtvis framförallt
medborgares) är förestafvad af vanvett eller icke.
Och torde det slags vanvett böra tagas med i be-
räkning, som, i stället för sprutslangar, vill begagna
mordvapen att skingra folkhopar, hvilkas naturliga
(om än ej prisvärda) vrede man nyss förut fram-
kallat, genom en icke tidsenlig och följaktligen
mindre rättvis åtgärd.
Folkets väntan är spänd, sinnena äro mera än
vanligt i jäsning. Den omständigheten att rege-
ringen ämnar inkalla trupper till hufvudstaden, har
icke varit särdeles egnad att minska gäsningen, att
afkyla sinnena. Regeringen vill — förmodligen
utan misstroende till gardesregementerna — vara
väl beredd på ett upplopp. Vi antaga att den,
ifall representationsreformen går igenom, befarar att
upploppet organiseras af några f. d. statsråder, som
dittills förmått moderera sitt nit för allmänt väl,
med tillhjelp af det föråldrade statsskickets, den
pjäskiga formalismens, den kärlekslösa intoleran-
sens vänner, modiga, ehuru dignande under sina, i
striden mot egna medborgare, väntade lagrars tyngd,
eller ock under fåraklädernas och den opraktiska
lärdomens lika tyngande börda. Men huru vill
regeringen använda krigsmakten emot f. d. stats-
råder? Är disciplinen (naturligtvis önskligt) verk-
ligen så stor, att en soldat (af vördnad för kracha-
ner och ordenskors) icke, trots alla order, skulle
hindras att med en sprutslang eller en gevärskolt
jaga på flykten ett f. d. statsråd?
Skulle representationsförslaget deremot ej gå
igenom, och några folkskockningar i följd deraf:
ega rum, och derefter af soldaterna fordras att
skjuta ned några tusen af deras egna vänner och
slägtingar, personer af deras egen klass eller simpla
medborgare i staten — då kan man vara förvis-
sad, att en soldat ej vägrar att lyda sitt befäl. — — —