och slutligen en arlequin, liknande den Tor-
rini egde.
Efter första afdelningen sänktes ridån för
förberedelserna till hvad programmet kallade
en rest uti ett palats i Nankin.
Nu var scenen helt och hållet förändrad; de
förra temligen tarfliga bordtäckena voro ersatta
med tyger, strålande af förgyllningar och dyr-
bara stenar (på längt håll nemligen). De för-
ut talrika ljusen voro nu mängdubblade, och
gåfvo teatern utseende af en brinnande ugn,
en värdig bostad åt en supponerad underjor-
disk ande.
Undergöraren framträdde, iklädd en präktig
kostym, som publiken i sin beundran uppskat-
tade till ett pris, som kunnat tömma Golkon-
das grulvor.
Festen i Nankin började med de kinesiska
ringarne.
Philippe tog helt löst mellan fingrarne jern-
ringar, ungefär 10 tum i genomskärning,
och lät dem, utan att publiken kunde förklara
på hvad sätt, haka sig fast uti hvarandra, eller
formerade deraf kedjor och oupplösliga bund-
tar. Och då man ansåg för honom omöjligt
att reda ut sitt eget arbete, behöfde han blott
blåsa på dem, då ringarne skiljde sig åt och
fölle till hans fötter.
Hvad som dernäst följde, och som jag icke
sett någon annan än Philippe göra, var icke
mindre intressant.
Macalister, den skottske snickaren, som tjenst-
gjorde på secnen under form af negern Do-
mingo, framsatte på ett bord två sockertoppar,
ännu omgifna af detta ohyggliga papper, som