ofta för alt icke kunna bedömma detta. Ian var till ytterlighet ärelysten och icke just så samvetsgraun af sig. I Februari 1821 erhöll han befälet öfver spanska vicekonungens trupper; och han begagnade sin makt till att proklamera Mexikos sjelfständighet. Måhända tänkte han då icke på att bli mera än en konungamakare. Han erbjöd Mexikos krona åt Ferdinand den sjunde af Spanien, på den tid då man ansåg att denne skulle med nöje söka en tillfivkt och en thron på andra sidan om oceanen. När han faun sig ha tagit miste i denna förutsättning, erbjöd han den åt två af de spanska prinsarne; sedan, besynnerligt nog, till en österrikisk erkehertig -— Carl, Napoleon Bonapartes ryktbare motståndare. Hvar och en afslog anbudet, och Tturbide började inse hvartill ödet ämnat honom. Han dröjde då icke att proklamera sig sjelf såsom Mexikos kejsare, under namn af Augu2 stin. Han firade sin kröning med de mest storartade ceremonier. Det cick dervid till på alldeles samma sätt som vid Napoleons och Josephinas 1804. Aratal efter sedan Iturbide på ett längt ifrån iärofollt sätt slutat sin bana, talade den berömde statsekonomen Michel Chevalier, under sin resa i Mexiko, med en fransk tapetserare derstädes, som hade gjort en paradsäng åt kejsaren, hvilken varit enormt dyr och modellerad efter kejsar. Napoleons. — IHurbide förde ett till öfverdrift slösande och yppigt lefnadssätt, såsom Rienzi under den korta tid han herrskade öfver Rom. Iturbide utropades till kejsare i maj 182 Det snille och den kraft, som fört henom säå längt, tycktes öfverge henom i det ögonblick, då han vunnit det högsta målet för sina önskningar. Medan han stretade uppför bergsbranten, hade han klara ögon, starka armar och ett oförfäradt hjerta; men han hade icke väl uppnätt spetsen, förrän han förlorade dessa egeskaper. Hans generaler blefvo afundsjuka på honom och hans folk, missnöjdt till följd af de dryga skatter han utskref. I synnerhet misshagade hans öfverdrifna lyx, och mänga hade icke glömt den grymhet han utöfvat. Det fanns en man, som han öfverhopat med gunstbevis — en man ännu djerfvare, kraftfullare och samvetslösare än han sjelf: en man, hvilkens namn sedermera trängt till alla hörn af verlden — Santa Anna. Denne höjde revolutionens fana emot kejsaren, och kejsaren föll från sin thron. Pet finnes icke nägot ord som bättre uttrycker huru hastig och fullständig denna omstörtuing var. I Maj 1823 öfverförde en engelsk fregatt den plötsligt krönte och lika plötsligt afsatte kejsaren. Den nya republiken Mexiko var mycket frikostig emot honom, Han erhöll en ärlig pension af 5000 pund sterling med uttryckligt förbehåll att aldrig mera återvönda GM Mexiko. Man lät honom förstå att han skulle bli ansedd såsom en upprorsstiftare och fosterlandets fiende, om han gjorde något försök att återfå sin förlorade makt. Ian slog sig ned i Toscana, men dröjde icke länge der. Jemt ett år var han kejsare, och jemt ett är räckte hans landsflykt Ifans oförtrutna sinne och energiska vilja förledde honom till ett blindt försök att återfå den krona esom suttit på hans hufvud en tiunma. Han begaf sig till England, och derifrån afseglade han till Mexiko. Hau landsteg näöstan ensam osh cndast för att dö på deuna jord, der han någon tid förut varit omskränkt herrskare. Han blef gripen, ställd inför krigsrätt och dömd till döden, emedan han brutit mot den Jag, som särskildt med afseende på honom blifvif stiftad. Omedelbart efter domens afkunnande, blef han skjuten. Haus försök var ännu mera fåfängt, än Murats, och slutet af hans bana ännu snöppligare än dennes. Han efterlemuade tre söner. Den äldste vid namn Felix, fann ett hem i Philadelphia och hade sina anhängare och förhoppningar så länge han lefde. Ilan gifte sig aldrig. Den andra i ordningen ingick äktenskap med en engelska i Amerika och fick en son, som för närvarande är tre år gammal, Den yvpgste, som dog för någon tid sedan, efterlemnade en son, som nu är femton år och studerar i Paris. Dessa två gossar ha nu blifvit upphöjda till kejserlig värdighet. Iturbide erbjöd mexikanska kronan åt en österrikisk erkehertig, som icke ville mottaga gåfvan, och då satte Iturbide den på sitt eget hufvud hvarpå den dock icke länge qvarblef. En österrikisk erkehertig bär den nu och har gifvit några af den nästan helt och hället förgätne Iturbides afkomlingar del af den glans och det anseende, som atföljer densannna. Ar det då alldeles omöjligt att en sonson af den ärelystue och olycklige kreolen en dag kan komma att ärfva den titel, som Iturbides ätt efter hvad man hittills allmänt trott, genom stamfadrens fall för alltid förlorat