ofta för alt icke kunna bedömma detta. Ian var
till ytterlighet ärelysten och icke just så samvets-
graun af sig. I Februari 1821 erhöll han befälet
öfver spanska vicekonungens trupper; och han
begagnade sin makt till att proklamera Mexi-
kos sjelfständighet. Måhända tänkte han då
icke på att bli mera än en konungamakare.
Han erbjöd Mexikos krona åt Ferdinand den
sjunde af Spanien, på den tid då man ansåg
att denne skulle med nöje söka en tillfivkt och
en thron på andra sidan om oceanen. När han
faun sig ha tagit miste i denna förutsättning,
erbjöd han den åt två af de spanska prinsarne;
sedan, besynnerligt nog, till en österrikisk erke-
hertig -— Carl, Napoleon Bonapartes ryktbare
motståndare. Hvar och en afslog anbudet, och
Tturbide började inse hvartill ödet ämnat ho-
nom. Han dröjde då icke att proklamera sig sjelf
såsom Mexikos kejsare, under namn af Augu-
2
stin. Han firade sin kröning med de mest
storartade ceremonier. Det cick dervid till på
alldeles samma sätt som vid Napoleons och Jo-
sephinas 1804. Aratal efter sedan Iturbide på
ett längt ifrån iärofollt sätt slutat sin bana, ta-
lade den berömde statsekonomen Michel Che-
valier, under sin resa i Mexiko, med en fransk
tapetserare derstädes, som hade gjort en parad-
säng åt kejsaren, hvilken varit enormt dyr och
modellerad efter kejsar. Napoleons. — IHurbide
förde ett till öfverdrift slösande och yppigt lef-
nadssätt, såsom Rienzi under den korta tid han
herrskade öfver Rom.
Iturbide utropades till kejsare i maj 182
Det snille och den kraft, som fört henom säå
längt, tycktes öfverge henom i det ögonblick,
då han vunnit det högsta målet för sina önsk-
ningar. Medan han stretade uppför bergsbran-
ten, hade han klara ögon, starka armar och ett
oförfäradt hjerta; men han hade icke väl upp-
nätt spetsen, förrän han förlorade dessa egeska-
per. Hans generaler blefvo afundsjuka på honom
och hans folk, missnöjdt till följd af de dryga
skatter han utskref. I synnerhet misshagade hans
öfverdrifna lyx, och mänga hade icke glömt
den grymhet han utöfvat. Det fanns en man,
som han öfverhopat med gunstbevis — en man
ännu djerfvare, kraftfullare och samvetslösare än
han sjelf: en man, hvilkens namn sedermera
trängt till alla hörn af verlden — Santa Anna.
Denne höjde revolutionens fana emot kejsaren,
och kejsaren föll från sin thron. Pet finnes
icke nägot ord som bättre uttrycker huru hastig
och fullständig denna omstörtuing var. I Maj
1823 öfverförde en engelsk fregatt den plöts-
ligt krönte och lika plötsligt afsatte kejsaren.
Den nya republiken Mexiko var mycket friko-
stig emot honom, Han erhöll en ärlig pension
af 5000 pund sterling med uttryckligt förbehåll
att aldrig mera återvönda GM Mexiko. Man
lät honom förstå att han skulle bli ansedd så-
som en upprorsstiftare och fosterlandets fiende,
om han gjorde något försök att återfå sin för-
lorade makt. Ian slog sig ned i Toscana,
men dröjde icke länge der. Jemt ett år var
han kejsare, och jemt ett är räckte hans lands-
flykt
Ifans oförtrutna sinne och energiska vilja
förledde honom till ett blindt försök att återfå
den krona esom suttit på hans hufvud en tiun-
ma. Han begaf sig till England, och derifrån
afseglade han till Mexiko. Hau landsteg näö-
stan ensam osh cndast för att dö på deuna
jord, der han någon tid förut varit omskränkt
herrskare. Han blef gripen, ställd inför krigs-
rätt och dömd till döden, emedan han brutit
mot den Jag, som särskildt med afseende på
honom blifvif stiftad. Omedelbart efter domens
afkunnande, blef han skjuten. Haus försök var
ännu mera fåfängt, än Murats, och slutet af
hans bana ännu snöppligare än dennes. Han
efterlemuade tre söner. Den äldste vid namn
Felix, fann ett hem i Philadelphia och hade
sina anhängare och förhoppningar så länge han
lefde. Ilan gifte sig aldrig. Den andra i ord-
ningen ingick äktenskap med en engelska i
Amerika och fick en son, som för närvarande
är tre år gammal, Den yvpgste, som dog för
någon tid sedan, efterlemnade en son, som nu
är femton år och studerar i Paris. Dessa två
gossar ha nu blifvit upphöjda till kejserlig vär-
dighet. Iturbide erbjöd mexikanska kronan åt
en österrikisk erkehertig, som icke ville motta-
ga gåfvan, och då satte Iturbide den på sitt
eget hufvud hvarpå den dock icke länge qvar-
blef. En österrikisk erkehertig bär den nu och
har gifvit några af den nästan helt och hället
förgätne Iturbides afkomlingar del af den glans
och det anseende, som atföljer densannna. Ar
det då alldeles omöjligt att en sonson af den
ärelystue och olycklige kreolen en dag kan kom-
ma att ärfva den titel, som Iturbides ätt efter
hvad man hittills allmänt trott, genom stamfa-
drens fall för alltid förlorat