Tal och Svar,
(Under denna rubrik meddelas insända artik-
lar, men Red, förbehåller sig att man icke anser
den hafva dermed uttalat sin åsigt för eller emot
deras innehåll.)
Polisen i Stockholm. Att den
nuvarande polisinstitutionen i Stockholm genom
eget förvållande ådragit sig den rättmätiga ovilja
allmänheten tyvärr hyser mot densamma, lär afin-
gen kunna bestridas. Huru ofta hafva vi icke till-
fälle att förtörna oss öfver någon af densamma be-
gången olaga handling. An är det en olaga häkt-
ning, än är det en grof misshandel, än är det ola-
ga visitering 0. s. v. o. 8. v. Männe det derföre
är någonting att förvåna sig öfver att förhållandet
mellan polisen och allmänheten i hufvudstaden är
sådant att det säkerligen söker sin like hvarheldst
annorstädes. Att förhållandet ej i längden kan
förblifva på detta sätt är otvifvelaktigt: för polisens
egen del hoppas vi att den skall inse huru vigtigt
det är för dess eget? bestånd, att den genom ett
förändradt uppförande söker försona sig med en
förtörnad och, låtom oss tillägga, på det högsta
förolämpad allmänhet. Första vilkoret för att det-
ta dock skall kunna försigså är att hvar och en
af polisens tjenstemän, isynnerhet de lägre, erhålla
en noggrann instruktion, hvarefter de böra och
kunna rätta sig. Detta tyckes nu ej vara fallet,
ty skulle det vara det, skulle vi visserligen vara
förskonade från detta brutala och olagliga uppträ-
dande af poliskonstaplarne, hvarpå vi så ofta haf-
va bevis. Att af en massa obildadö personer for-
dra något slags reflektering öfver det rätta eller
orätta 1 deras uppförande är omöjligt. 1 känslan
af den avigt och värdighete deras befattning med-
förer samt det serskilda skydd de i följd af denna
åtnjuta, söka de tvertom så mycket som möjligt
visa sig hvad man kallar ckaxigas, men denna ka-
xighet öfvergår tyvärr ofta till olagligheter. Om
man i följd af deras ringa bildning ej kan fordra
så särdeles mycket af herrar poliskonstaplar, eger
man dock obestridlig rätt att tordra det af de hö-
gre polistjenstemännen. Men huru ofta förgå icke
äfven dessa sig; dervid gifvande allt annat än go-
da föredömen för sina underordnade. Så till ex.
händer det ej sällan, ja vi våga påstå oftast att per-
soner, som af en konstapel blifvit attackerade och
anmodade att medfölja till polisvaktkontoret der-
städes äfven af polisöfverkonstapeln blir föroläm-
pad, och föremål för en massa s. k. qvickheter. Att
yttra något tillsittförsvarhjelpertillintet, snarare ska-
adar än gagnar man sin sak genom sådant. Vanliga
följden, sedan en person uppgifvit sitt namn, är att
en poliskonstapel beordras att medfölja hem för att
öfvertyga sig att riktig adress uppgifvits. Detta må
nu vara godt och väl, men om dör person, som sSå-
lunda blir eskorterad, har några omdra förrättnin-
gar om hand, måtte det väl vara hans rättighet att
först uträtta desamma. Ett sådant tillstånd kom-
mer dock aldrig i fråga, utan blir personen, om
han ej genast begifver sig hem, med våld hemförd
at konstapeln. Månne ett sådant tilltag är öfver-
ensstämmande med lag och rättvisa? Ännu mindre
kan det vara tillåtet för en konstapel att genom
inträde i en enskild persons rum försäkra sig om
att han bor deruti. Afven detta inträffar dock ser-
deles ofta. Huru bevisningen i polisen för öfrigt
tillgår, är allom kändt och utgör en verklig skan-
dal. Att på samma gång vara angifvare, part och
vittne tyckes väl strida allt för mycket mot rimlig-
heten, men i polisen finner man deruti alls ingen-
ting orimligt. Huru rundligt tilltagas icke böterna
i polisen!
Stockholms allmänhet skattar årligen ofantli-
ga summor till denna inrättning, som visserligen
mer än något annat kan kallag ett nödvändigt ondt,
men nog påminner det bra mycket om satsen: att
göra ris åt sig sjelf.
— MM —