Tal och Svar, (Under denna rubrik meddelas insända artiklar, men Red, förbehåller sig att man icke anser den hafva dermed uttalat sin åsigt för eller emot deras innehåll.) Polisen i Stockholm. Att den nuvarande polisinstitutionen i Stockholm genom eget förvållande ådragit sig den rättmätiga ovilja allmänheten tyvärr hyser mot densamma, lär afingen kunna bestridas. Huru ofta hafva vi icke tillfälle att förtörna oss öfver någon af densamma begången olaga handling. An är det en olaga häktning, än är det en grof misshandel, än är det olaga visitering 0. s. v. o. 8. v. Männe det derföre är någonting att förvåna sig öfver att förhållandet mellan polisen och allmänheten i hufvudstaden är sådant att det säkerligen söker sin like hvarheldst annorstädes. Att förhållandet ej i längden kan förblifva på detta sätt är otvifvelaktigt: för polisens egen del hoppas vi att den skall inse huru vigtigt det är för dess eget? bestånd, att den genom ett förändradt uppförande söker försona sig med en förtörnad och, låtom oss tillägga, på det högsta förolämpad allmänhet. Första vilkoret för att detta dock skall kunna försigså är att hvar och en af polisens tjenstemän, isynnerhet de lägre, erhålla en noggrann instruktion, hvarefter de böra och kunna rätta sig. Detta tyckes nu ej vara fallet, ty skulle det vara det, skulle vi visserligen vara förskonade från detta brutala och olagliga uppträdande af poliskonstaplarne, hvarpå vi så ofta hafva bevis. Att af en massa obildadö personer fordra något slags reflektering öfver det rätta eller orätta 1 deras uppförande är omöjligt. 1 känslan af den avigt och värdighete deras befattning medförer samt det serskilda skydd de i följd af denna åtnjuta, söka de tvertom så mycket som möjligt visa sig hvad man kallar ckaxigas, men denna kaxighet öfvergår tyvärr ofta till olagligheter. Om man i följd af deras ringa bildning ej kan fordra så särdeles mycket af herrar poliskonstaplar, eger man dock obestridlig rätt att tordra det af de högre polistjenstemännen. Men huru ofta förgå icke äfven dessa sig; dervid gifvande allt annat än goda föredömen för sina underordnade. Så till ex. händer det ej sällan, ja vi våga påstå oftast att personer, som af en konstapel blifvit attackerade och anmodade att medfölja till polisvaktkontoret derstädes äfven af polisöfverkonstapeln blir förolämpad, och föremål för en massa s. k. qvickheter. Att yttra något tillsittförsvarhjelpertillintet, snarare skaadar än gagnar man sin sak genom sådant. Vanliga följden, sedan en person uppgifvit sitt namn, är att en poliskonstapel beordras att medfölja hem för att öfvertyga sig att riktig adress uppgifvits. Detta må nu vara godt och väl, men om dör person, som sSålunda blir eskorterad, har några omdra förrättningar om hand, måtte det väl vara hans rättighet att först uträtta desamma. Ett sådant tillstånd kommer dock aldrig i fråga, utan blir personen, om han ej genast begifver sig hem, med våld hemförd at konstapeln. Månne ett sådant tilltag är öfverensstämmande med lag och rättvisa? Ännu mindre kan det vara tillåtet för en konstapel att genom inträde i en enskild persons rum försäkra sig om att han bor deruti. Afven detta inträffar dock serdeles ofta. Huru bevisningen i polisen för öfrigt tillgår, är allom kändt och utgör en verklig skandal. Att på samma gång vara angifvare, part och vittne tyckes väl strida allt för mycket mot rimligheten, men i polisen finner man deruti alls ingenting orimligt. Huru rundligt tilltagas icke böterna i polisen! Stockholms allmänhet skattar årligen ofantliga summor till denna inrättning, som visserligen mer än något annat kan kallag ett nödvändigt ondt, men nog påminner det bra mycket om satsen: att göra ris åt sig sjelf. — MM —