En författare har med rätta yttrat: den
konstnär, som ej stiger uppåt, han sjunker nedåt,
och detta yttrande egde fullkomlig tillämpning
på min ställning: under det rundtomkring mig
civilisationen gick framåt, hade jag blifvit qvar-
stående på samma punkt, och gick följaktligen
utföre.
Då jag hunnit inse denna sanning, gjorde
jag en fullständig reform i sammansättningen
af mina experimenter. - Kortkonsterna, hvilka
intogo ett stort rum på mitt program, egde ej
längre nyhetens behag, sedan de obetydligaste
taskspelare kände till och utförde dem. Jag
strök ut ett betydligt antal derutaf och ersatte
dem med andra öfningar.
Publiken tycker om och söker gerna ska-
kande skådespel: jag upptinkte derföre ett,
som borde motsvara alla fordringar i detta af-
seende och återföra den till mig. Men hvarför
tillstadde mig Gud att lyckas?
För ungefär två år sedan var jag i Strass-
burg; jag spelade på teatern, och hvar och en
ville se det upprörande experiment, som jag
gifvit namnet Wilhelm Tells son.
Giovanni (så hette min son) spelade Wal-
ter, den schweitziske hjeltens son. I stället att
ligga äpplet på hufvudet, satte han det mellan
sina tänder. På gifven signal sköt en åskå-
dare, beväpnad med en pistol, på Giovanni,
och kulan tog plats i fruktens medelpunkt.
Tack vare den framgång denna konst för-
skaffade mig, fylldes åter min kassa, som sedan
någon tid varit tom. Detta ingaf mig stort
förtroende för framtiden, och långt ifrån att
hämta lärdom af motgången återtog jag mina
fordna slösaktiga vanor, ty så säkert trodde