nämnde. Hurusomhelst och då jag denna gång
icke hade något skäl att begynna en ny strid,
vände jag till höger och styrde min kosa till
Wien. För öfrigt behöfde jag ej ångra mig;
ty det mottagande jag rönte, tröstade mig för
den omväg Oliviers rykte nödgat mig att
göra.
Det är omöjligt att redogöra för alla de
resor jag gjort under sexton år; jag inskränker
mig att säga, det jag besökt hela Europa, fö-
reträdesvis dröjande i hufvudstäderna. Länge
hade jag en lycka, som tycktes mig aldrig
kunna taga slut, men liksom Pinetti skulle äf-
ven jag erfara lyckans obeständighet.
En vacker dag fann jag att min stjerna
började blekna; jag såg ej mera samma tillopp
af publik på mina föreställningar; jag hörde ej
mera dessa bravorop, som helsat mig vid in-
trädet på scenen och som fortfarit under afto-
nens lopp; åskådarne syntes tillbakadragna för
att ej säga likgiltiga. - Hvarpå berodde väl
detta? Hvaruti låg orsaken till detta öfvergif-
vande, denna nyck? Mina experimenter voro de-
samma som fordom, det var den italienska re-
pertoir, hvaröfver jag var så stolt, och för hvil-
ken jag gjort så stora uppoffringar. Jag hade
icke vidtagit någon förändring deruti; hvad jag
nu erbjöd publiken var detsamma hvarmed jag
förut tillvunnit mig så mycket bifall. Jag kände
att jag ej heller förlorat något af den rörlig-
het, den hänförelse och skicklighet jag förut
egt.
Men det var just derföre att jag alltid var
densamme, som publiken blifvit förändrad i
mina ögon.