jan. Men denne var försvunnen. Förgäfves
frågade jag Antonio. I stället för svar, liter
han blott höra ett torrt sarkastiskt skratt, lik-
som han varit besatt af någon bland de andar
jag nyss åkallat.
— Store furste, sade jag då till sultanen,
värdigas tro att jag, längt ifrån att vara del-
aktig i detta djerfva tilltag nödgas tillstå, att
jag är föremål för en kabbalistisk komplott,
som jag aildeles icke förutsett. Men ers hög-
het kan vara fullkomligt lugn: vi besitta tväng-
medel att åtarföra våra underordnade till lyd-
nad. Dessa medel äro lika mäktiga som för-
färliga, och jag vill gifva ett exempel derpå,
På min tillsägelse framburo två slafvar,
den ena en ling och trång låda, den andra en
sågbock. Antonio syntes vara ett rof för en
utomordentlig förskräckelse. Jag befallde helt
kallt slafvarne att gripa honom, stänga in ho-
nom i lådan, hvars lock genast blef tillslutet,
och lägga den tvärs öfver sägbocken. Derpa
beväpnade jag mig med en yxa, och beredde
mig, med foten stödd på lådan, att hugga den
itu, då genomträngande rop hördes bakom det
ofvannämnda förgyllda gallret; det var sulta-
nens gemäler som protesterade mot mitt bar-
bari. Jag hejdade mig ett ögonblick, för att
gifva dem tid att lugna sig; men så snart jag
ville återtaga mitt arbete, tvungo mig nya pro-
tester, bland hvilka jag äfven hörde hotelser,
att ännu en gång uppskjuta mitt förehafvande.
Oviss om jag skulle våga ställa mitt tal till
det förgyllda gallret, tillgrep jag en utväg att
indirekt lugna dessa damers medlidsamma för-
skräckelse :
— Mina herrar, sade jag till mitt tahika