nen tackade mig på sitt språk, som jag icke
förstod ; men jag trodde mig i hans ansigte
läsa uttrycket af en djup tillfredsställelse.
Följande morgon kom en af palatsets of-
ficerare att komplimentera mig på sin höge
herres vägnar swumt erbjuda mig som present
samma kedja, som jag aftonen förut så skick-
ligt borttrollat.
De båda pagerna, såsom jag kallade denna
konst, var en af de bästa jag någonsin utfört, och
likväl bör jag tillstå att det är en af de aldra
enklaste. Antonio gömmer kedjan under det
jag sysselsätter publiken med mina besvärjelser.
Då han är instängd i lådan, och medan man
håller på att tillsluta denna, försvinner han
derifrån genom en öppning, som står i förbin-
delse med en trappa i teaterns golf; lådan är
redan tom, då man lägger den på sågbocken,
och jag har endast plankor att hugga uti. Slut-
ligen med sillhjelp af käglan och klädet som
betäcker den, uppstiga Antonio och hans sy-
ster, klädda i lika drägt, från teaterns nedre
regioner och taga plats på de bådå picdesta-
lerna. Konstmakarens säkerhet och förmåga
att framställa saken göra det öfriga.
Denna konst gjorde mycket uppseende i
staden. Berättelsen derom gick från mun till
mun och antog snart proportionerna af ett un-
derverk samt bidrog betydligt till framgången
af de representationer jag sedermera gaf.
(Forts.)