NPR MA IIRIE RR HIILIO0E SÄS POTTEN VISE SIV AJ LASS Vv MALT Ve TT
borgareståndet tror sig icke fela i den föreställ-
ningen, att vinnandet deraf hufvudsakligen beror
på det beslut, som höglofliva ridderskapet och
adeln kommer att fatta, emedan det egentligen är
detta stånd som genom antagande af den kongl.
propositionen nedlägger ett storsinnadt offer på
tosterlandets altare.
,Talrika blad i Sveriges häfder vittna om idrot-
ter, genom hvilka medlemmar af Sveriges adel med
ädel sjelfuppoffring inristat på sina sköldar det
sköna valspråket: för äran, konungen och fo-
sterlandet. Till dessa blad kan vid denna riks-
dag läggas det måhända mest oförgängliga, om hög
lofliga ridderskapet och adeln med afseende på det
öfvervägande bifall, som den allmänna meningen
i landet ecnat åt det hvilande förslaget, finner det
med sin öfvertygelse om rikets väl förenligt att gå
konungens allvarliga önskan till mötes genom den
nya riksdagsordningens antagande.
Borgareståndet föreställer sig äfven, att det
är en sådan uppfattning af den nu började riksda-
gens storartade betydelse, som denna gång försam-
lat höglofliga ridderskapets och adelns medlemmar
talrikare än vid de flesta föregående riksmöten.
Till presteståndet yttrade hr Hierta:
Om det i allmänhet kan sä med sanning,
att det går en oro genom tiden, kan detta utan
misstag framför allt lämpas på svenska folkets vän-
tan att en gång få se frågan om representationens
ombildning bragt till en lycklig lösning. Denna
har aldrig varit så nära som nu att med god vilja
hos alla derom beslutande kunna tillvägabringas,
då, efter dertill gifven anledning genom underdå-
niga framställningar från tvenne ri ånd, K. M:t
i nåder framlagt ett förslag, som vid sista riksdag
af samtliga riksstånden antogs att hvila till slutlig
pröfning vid denna riksdag, och de tillfällen. som
varit förhanden för medborgare af alla stånd och
yrken i särskilda orter af riket att efter närmare
tagen kännedom derom yttra sin mening, enligt
borgareståndets uppfattning, icke lemna något tvif-
vel öfrigt, att det stora flertalet af de tänkande
och upplysta i landet anser lösningen hafva genom
det hvilande förslaget blifvit lyckligt funnen på ett
sätt, som förenar det allmännas fördel med de
minsta vid en sådan förändring möjliga uppoffrin-
gar af enskilda intressen. Uppoffringar mäste lik-
väl göras, och de som äro färdige dertill hafva rätt
till nationens tacksamhet. Det är ock en sådan
känsla som intager borgareståndet, då detredan af
högvördieste hr erkebiskopens helsningstal till sitt
stånd tror sig kunna hemta den vissa förhoppning,
att det högvördiga ståndet. som så ofta i lära och
exempel lemnar de öfriva en föresyn af försakelse
och andra dygder, jemväl nu är redo till den
storartade handling, som nationen af detsamma
förväntar.
Till bondeståndet yttrades:
Det är icke ifrån borgareståndet, liksom vi
antaga icke från bondeståndet, som något hinder
emot det hvilande förslagets antagande är att be-
fara: men låtom oss icke glömma att dessa tvenne
stånd blifva skyldiga stor tacksamhet åt sina med-
stånd, höglofliga ridderskapet och adeln och hög-
vördiga presteståndet, om de, för att utöfva en
stor handling af: rättvisa, vid detta tillfälle under-
ordna sina stånds särskilda, om också mera
förmenta än verkliga intressen under det all-
MÄnnas.
ffondestandets khelsningstal till med-
standen.
Uksdagsfullmäktigen C-J. Lönnberg från
Östergötland anförde helsningsdeputationen och
vitrade bland annat:
Till ridderskapet och adeln:
Det är icke endast till följd af erundlagens
bud. det är fastmer af inre böjelse bondeståndet
finner sig manadt att genom oss dertill utsvåde
deputerade frambära till ridderskapet;och adeln en
vördsam, en hjertlig helsning.
Vi befinna oss vid början af ett riksmöte,
hvars väntade beslut skola nedtränga i statsorga-
nismens innersta rot. Ej underligt då, om stundens
oripande allvar genomtränger en hvar.
Försvunna äro nu de sociala skrankor, som
fordom strängt afskilde den ena delen af nationen
trån den andra. Ingen kan numera säga hvar den
ena ståndsklassen slutar och en annan börjar. En-
dastFi sättet föräsvenska folkets representation vid
allmän riksdag qvarstår den politiska afsöndringen
i stånd. Efter mångårigt arbete att utbyta de ål-
driga, förnötta formerna emot mera tidsenliga än nu
framlagdt till slutligt afgörande ett förslag, hvar-
vid nationen fäster förhoppningar.
,Till eder, I ädle herrar, vädjar nationen i
detta ögonblick, emedan den vet att på eder beror
till väsendtligaste grad detta förslags öde. Med
detta förslag sammanhänger också landets närma-
ste framtid — huruvida den skall utvecklas i ostördt
ordnadt Ingn, eller om tvedrägten och hatets onda
makter skola frammanas till allmänt förderf.
,Men nationen vet äfven att i pröfvande tider
den svenske ädlingen mer än en gång offrat åt sin
fosterlandskärlek hvad för honom varit en företrä-
desrättighet, när denna rättighet utgjort ott hinder
för det helas väl. Dessa momenter framstå som
lysande blad i svenska adelns historia.
Att i den afgörande stunden äfven nu denna
oegennyttiga, uppoffrande fosterlandskärlek gör sig
gällande till nationens jubel, till förhöjd ära och
glans åt Sveriges ridderskap och adel — derpå
tviflar minst bondeståndet.
Till presteståndet yttrades:
Om, oaktadt det ömsesidiga förtrodende som
råder emellan prest och bonde i den allmänna sam-
manlefnaden, vid politiska konflikter likväl för-
spörjas tecken snarare till söndring än förening,
torde ett sådant förhållande mest böra tillskrifvas
den kända afslutenheten i politiskt skilda stånd.
Att högv. presteståndet för sin del ingenting högre
önskar än att aflägsna hvarje dylik anledning till
söndring, som förrycker den naturligen förnämsta
verksamheten hos ordets förkunnare, derpå bör
ingen tvifla. Ett annat föreställningssätt innebure
ett alltför stort misskännande af den fridsamhe-
tens och försonlighetens anda, som åtföljer det
presterliga kallet.
Inom kort förekommer till afgörande det för-
slag till representationens ombildning, som, af
konungen framlagdt, af nationen helsats med all-
mänt bifall. Att detta förslags antagande skall
förqväfva i sin brodd det groende missnöjet, kunna
vi icke betvifla, likasom att en motsatt utgång skall
framkalla splitets och tvedrägtens alla vådor. I
pp Li se AA OA - oe
oo dala Allil1 arm Allan dan
Aa KL