dor och bidraga till fäderneslandets sanna väl, anhåller ridd, och adeln att det högv. ståndet vill emottaga försäkran om ridd, och adelns högaktning och vänskap. Till borgarståndet yttrade grefve Posse, som är liberalt sinnad i tullfrågor: De fosterländska intressen, som i borgareståndet ega sina närmaste målsmän, hafva varit de icke minst verksamma medlen i Försynens hand till utbredande och befästande af allmänanda, allmän upplysning och frihet. Under sekler här riad. och adeln med vällotl. borgareständet samverkat för dessa mensklighetens stora nål, hvilka uppnås endast genom ädel sjelfuppoftring, der medborgerligheten det fordrar, och genom kärlek till konung och fädernesland, men ej blott för endera, ty de två iro oskiljaktiga i ett sanut fosterländskt sinne. Till bondeståndet yttrade grefven, å ena sidan kurtiserande, å den andra manande ståndet att i tullfrågan taga äfven andra klassers intressen i betra.ktande, och ytterligt lät öfverhalkande representationsfrågan: Det är med oförminskad glädje och sann tillfredsställelse, som ridd. och adeln vid detta riksmöte äter sammanträffar med ombuden för Sveriges allmoge, i hvars ättarled ieke blott ridd och adeln utan landets frihet och sjelfständighet räkna sinn anor. Gemensamt med hederv. bondeståndet är det ridd. och adeln, som företrädesvis brukar Sveriges jord; gemensam är ock vår kirlek till det gamla herrliga land, detta Sceriges rike, som fädren ervundat för att af oss beskyddas och förkotras. I var tid, mer än tillförene, är jordbruksintresset högt uppburet; faran är nu icke att det kan nndertryckas, utan snarare den attdet icke nog minnes det myckna, som behötver lefva både öfver och bredvid detsamma. tRidd. och adeln har den tillforsigt, att under 1örestående gemensamma arbeten hes hederv. bondeståndet återfinna den lugna besinning, det sunda omdöme, som i förening med storsinnad frihetskänsla alltid i vårt land varit odalmannadygder I denna öfvertygelse och under förhoppning att gemensamt med hederv. bondeståndet få medverka till en för fäderneslandets sanna väl tillfredsställande lösning af de ärenden, som äro beroende af rikets ständers atgörande, tillförsäkrar vidd. och adeln det hederv. bondeständet om ridd. och adelns högaktning och viänskap Presteståndets tal (ill medstanden. Biskopen Sundberg i Carlstad anförde sitt stånds deputation till medstånden Han yttrade till adeln, bland annat, följande, som är en lofsåug öfver stånden: Det kan ieke undvikas, att stånden någon gång tänka olika om de tjenligaste medlen för betordrandet ar samhillets vill; men tänka de blott alltid lika om hvarandras redliga vilja, undanrödjas lätt de hinder, som eljest ligea i vägen för nyttiga beslut. Genom ueras endräst har landets förkofran i alla riktnlngar nader den sist förflutna tiden blifvit väsendtligen befrämjfad; genom deras endrägt allena kan ock hädanefter ytterligare Tförköfran vinnas, olösta fråger lösas sant värt folk mer och mer blifva hvad det af ålder varit och änna är: ett fritt, starkt och lyckligt folk. I det redun undangjorda utvecklingsarbetet har ridderskapet och advin deltagit med åcnu högsinnade fördragsr het mot andras meningar, den varsamhet och den kr man at dess ädla namn, stora minnen och lysande förYjenster haft rätt att vänta. Framtidens dom ötver den nu begynnande verksämheten skall säkert blifva densanuna. Landtmarskalken svarade med uppriktig försäkran om den sunna vänskap och det verkliga förtroende, hvilka städse förenat de begge stånden. Till borgarståndet yttrade biskop Sundberg, med varning mot representationsförslaget: Ju mer ett samhälles utveckling fortskrider, desto svårard bliffer uppgiften Tör tem; som hatyn s?g om betrodt det ansvarsrulia värfvet att bestämma öfver dess lagar och inrättningar. Man kan i välment försigtighet vidtaga sådana åtgärder, genom hvilka litvets friska rörelse hämmas; men man kan ock i ovist nit så uppjagå dess pulsslag, att afmattning och Mergång snart måste inträda. Ingen bör bättre än städernas erfarne representanter inse de vådliga följderna af dessa ytterligheter, som likväl båda oftast hafva sin grund i samma oecsgennyttiga fosterlandskiärlek och höra till do brister, som ingen statsförfattuing i veriden kan afhjelpa. Till Bondestandet yttrade hans högvördighet, med lockelse att bevilja skyddstullar å spanmål: Landets närvarande tillstånd gifver rik anledning till glädje och tacksonhet. Men det ställer ock allvarlig uppmaning till hvarje medborgare, som fått riksdagsmannens vigtigsa kall åt sig uppdraget. att moget öfverviiga de beslut, på hvilka framtidens vilfärd beror, Ala förändringar äro icke förbättringar. Hvad jordbrukaren för sin del särskildt önskar, kan cj var: obekant för den samhällsklass. som med honom s ; den närmaste beröringen. I eständet bedjer detta hedervärda stånd vara derom förvissadt, att önskningarna skola sorgfälligt pröfvas och, så vidt afscendet på fäderneslandets bästa sädant medgitver, eftorkommas. Svensk bonde och svensk prest hysa inga olika åsigter om det högsta målet för deras gemensamma sträfvan. Afvärje då Gud äfven split och tvedrägt för hvad som underordnadt är. Ridderskapets och adelns Ieaamöter. Ytterligare äro poletrer uttagne af följande: N:o 2260 af Kullberg, J. A., kanten. 60 orefve Mörner, OC. KR. S., aktuarie. 1506 Stjerneranat, OC. J., kapten. 2093 (A) af Wetterstedt, OA. ÅA. löjtnant. 116 grefve Anckarsvärd, J. ÅA. generaladjutant, 1160 Höökenberg, fullm. rih. Raab, AA. OC, kammarherre. 2107 GustafSS mom -— Å mm AM