Den hemlighetsfulla skatten.
Reman af Paul Föval.
(Forts, fr. föreg. n:r.)
— Skall jag vara lugn, säger nil Rayos de
trueno! ropade Migunl. Förbannelse öfver dem! . . .
Skall jag vara lugul Jag hade en qvinna, som
jag älskade; henne ha de vanärat och gjort to-
kig! Ahl jag har dröjt alltför länge med min
hämnd! ... Grefve, hvad var det ni droppade i
mina ådror? Ni har tändt eld på mina ineltvor ...
Kunde jag icke få dö utan dessa qval?
— Men du skall icke dö, sväger.
— Är det sannt? frågade Miguel, i det han
lyftade upp hufvudet och stödde sig mot arm-
bågen.
— Det är sannt?
— Caramba! Då kan ni vara säker på
att jag skall dricka af alla tres blod.
Han föll utmattad tillbaka,
Mornaix förband hans sår.
Grelot hade redan tvättat sig ren i ansigs
tet och skötte om hästarne, Roger var fortfa-
rande upptagen af steken.
— Hör du, min käre Roger, sade Mornaix;
Grelot sade att du utgätter dig alltför mycket
för faran, och deri bar han rätt. Vi äro blott
fyra, och der ser du en af oss urståndsatt att
strida. i
— Hvad vill du, jag skall göra? svarade
Roger suckande, jag passar icke till äfventyrare,
När jag fick böra henne med sin kära välbekanta