Två ryttare syntes på kullen. De förbletvo
alldeles orörliga och liknade statyer till häst.
— Det är ju notarien! ropade Grelot. Kän-
ner ni inte igen Gråa kringstöfvarns drägt? . ..
Och den andre är, så sanut jag lefver, grefven
sjelf.
Miguel satte sin hand ofvanom ögonen för
att se bättre.
Han stötte sporrarne i hästens sidor och
satte af i galopp från sjön. Grelot var icke sen
att följa efter.
— Tunnan! . . . Ha de tagit tunnan? ro-
pade Miguel på långt afstånd.
— Svåger, rif för all del icke upp förbind-
ningen på såret! svarade Mornaix. De ha tun-
nan, och jag skulle önska att den vägde flera
dussin centner; de fivge då allt bra svårt att
undkomma oss,
Miguel tog sig i håret.
-— Mvad skall jag göra åt dem? tänkte han
helt högt.
— I främsta rummet ska vi laga att vi
hinna upp dem, sade Grelot. Jag har i min
nattsick en bok, som innehåller alla-hittills upp-
täckta medel att plåga folk - . Man beböf-
ver endast ett rep, två bräder och trädkilar.
Malgaches ögon sköto blixtar.
— Jag har aldrig baft lust att läsa böcker,
mumlade han; men den. boken får du lof att
låna mig.
Det behöfdes blott ett ögonkast för att
märka att guldtunnan blifvit upptagen ur, sin
grop, Både block och linor funnos qvar på
platsen, Ötfverallt i sanden sågos stycken af för-
brända facklor, Tre lik lågo der och bland dem