vache blef förvånad öfver att han kunde sitta så
bra i sadeln. Dock förmildrades icke hans hätska
sinnelag mot Smitharne.
Man kan visserligen icke påstå att den
tappre Miguel blifvit en storskräflare, men brö-
derna Smith upptogo allt mer och mer hans
tankar. Hvarje stund, då han icke hade något
annat att tala om, framställde han det ena för-
slaget efter det andra att riktigt pina dessa. An
ville han steka dem vid sakta eld, än spränga
dem i luften, än låta dem slitas i stycken af
hästar.
Enligt gammal vana skiljde sig våra vän-
ner i två afdelningar och närmade sig lägerplat-
sen från två olika håll. Deres atsigt var en-
dast att spionera, för att kunna begagna sig af
det gynsammaste ögonblicket att verkställa sin
föresats.
Klockan var ungefär tolf på dagen, när
Malgache och Grelot kommo fram till sjön Good-
man, hvars yta stigit betydligt till följd af det
sista regnet. Från det ställe, der de stannade,
kunde man öfverskåda nästan bela den öppna
platsen i skogen. Grelot gnuggade sig i ögonen.
— Hvad för slag! Hvad ser jag! sade han.
Skulle jag händelsevis vara bländad? . . . De
fördömda gummiträden äro ju alldeles kolsvarta.
— Demonios! mumlade Malgache. Om
de bofvarne fått tag i guldtunnan, så rycker jag
bjertat ur bröstet på dem.
— Öm jag inte alltför mycket misstar mig,
så ha de skälmarne också, till råga på allt elän-
de, brutit upp och rest till en annan marknad.
— Carai! Ha de gifvit sig af härifrån? ...
Med våra millioner! . . . Men nej, der är ju
folk.