Presteståndet och representations-
frågan.
Uppmärksamheten är icke mindre fästad
i denna stund på presteståndet än på riddar-
huset. Det råder osäkerhet och oro om dess
handlingssätt i representationsfrågan, Hvad
har man i sjelfva verket att vänta af det?
Svaret synes oss icke så svårt att med
temlig visshet gifva. — Presteståndet kommer
att antaga representationsförslaget.
Då detta förslag vid förra riksdagen di-
skuterades inom ståndet var majoriteten för
detsamma. Majoriteten var ringa — man
kunde icke vänta annorlunda — men det var
dock majoritet, och vid en sådan fråga är
detta hufvudsaken.
Ingenting har sedan inträffat som kunnat
gifva grundad anledning för de då reformvän-
liga att nu gå tillbaka. Om många då ta-
lade för förslaget af loyåtet mot regeringen,
så måste de ännu mycket mera göra det nu,
då de både af regeringens förestående stora
statshandling, den ettåriga statsregleringspro-
positionen, och af enskilda yttranden från re-
geringens ledamöter erfara att ministören och
isynnerhet konungen äro ännu mera decidera-
de för förslaget än för 3 år sedan.
Kyrkans ställning till nationen är likale-
des oförändrad. Samma våda hotar den från
både rationalisters och sekteristers skara. Beg-
ges förnämsta vapen mot kyrkan är prester-
skapets reaktionära deltagande i statens an-
gelägenheter. Detta vet presterskapet så väl,
att dess skarpsinnigare medlowamar gerna skola
offra representationsrätten för att rädda kyrkan
Det kan vara, att åtskillige af prestestån-
dets såväl gamla som nyg ledamöter yttrat sig
ogynnsamt om förslaget hemma på sin ort der
de icke mött särdeles många som kunnat
mäta sig med dem på dialektikens vapen och
der de hafva stöd af sitt stora orts-anseende.
Men här i Stockholm, der de komma i berö-
ring med så många personer som stå öfver
dem i rang eller i bredd med dem uti politisk
bildning, försvinner småningom modet och för-
mågan att motstå den allmänna påtryckningen.
Men, säga en del, presteståndet kommer
att lovera sig fram. När frågan kommer till
afgörande skall det uttänja diskussionen så
att det får sista ordet. Säger adeln då ja,
röstar presteståndet lika med den; och säger
adeln nej så räddar presteståndet sig undan den
allmänna oviljan genom att också säga ett ja,
hvilket då icke har någon praktisk betydelse,
emedan det fordras alla fyra ståndens bifall
till grundlagsändring.
Denna misstanka skall ofelbart visa sig
ogrundad. :
Ty för det första är det nästan faktiskt
omöjligt för presteståndets halfhundratal att
enn
Lå