upplyst af en talrik mängd facklor. Fyra män
buro,skrattande och hånande en liflös massa.
Det var Jonatban Smith, bunden till hän-
der och fötter.
De två unga flickorna ansågo sig förlorade
och tryckte en afskedskyss på hvarandras läppar.
Derpå sjönko de ned på golfvet och afvak-
tade döden.
De hörde såsom i en dröm Sam och Tom
ge befallning om att fylla alla kärror som fun-
nos på lägerplatsen med sand. Dessa kärror kör-
des bort i olika riktningar,
Just då det börjaile dagas, öppnades dörren
till den lilla budoaren med en häftig spark.
Tvenne karlar togo qvinnorna i sina armar och
buro dem ut.
Alla tälten voro försvunna.
Eldarne hade i det närmaste slocknat, och
öfverallt syntes djupa bjulspår i marken.
Anhita hade omsider dukat under för den
förfärliga oro, som hela natten plågat henne, och
förlorat sansen; men Nannette tog instinktmäs-
sigt handen i fickan och utströdde längs efter
vägen pariserblommor.
Vädret hade ånyo förändrat sig, och regnet
föll i strömmar,
Man anlände till sjöns strand, invid hvilken
en timmerflotta låg. Nannette förstod genast, så
snart hon blef varse denna, hvad som kostat så
mycket arbete under natten,
Hon och Anhita placerades icke långt från
guldtunnan, och flottan sattes straxt i rörelse i
rigtning åt sydvest.
— På detta sätt, sade Sam Smith, lemna
vi icke några spår efter oss.
— Och de få allt leta länge; tillade Tom,