upplyst af en talrik mängd facklor. Fyra män buro,skrattande och hånande en liflös massa. Det var Jonatban Smith, bunden till händer och fötter. De två unga flickorna ansågo sig förlorade och tryckte en afskedskyss på hvarandras läppar. Derpå sjönko de ned på golfvet och afvaktade döden. De hörde såsom i en dröm Sam och Tom ge befallning om att fylla alla kärror som funnos på lägerplatsen med sand. Dessa kärror kördes bort i olika riktningar, Just då det börjaile dagas, öppnades dörren till den lilla budoaren med en häftig spark. Tvenne karlar togo qvinnorna i sina armar och buro dem ut. Alla tälten voro försvunna. Eldarne hade i det närmaste slocknat, och öfverallt syntes djupa bjulspår i marken. Anhita hade omsider dukat under för den förfärliga oro, som hela natten plågat henne, och förlorat sansen; men Nannette tog instinktmässigt handen i fickan och utströdde längs efter vägen pariserblommor. Vädret hade ånyo förändrat sig, och regnet föll i strömmar, Man anlände till sjöns strand, invid hvilken en timmerflotta låg. Nannette förstod genast, så snart hon blef varse denna, hvad som kostat så mycket arbete under natten, Hon och Anhita placerades icke långt från guldtunnan, och flottan sattes straxt i rörelse i rigtning åt sydvest. — På detta sätt, sade Sam Smith, lemna vi icke några spår efter oss. — Och de få allt leta länge; tillade Tom,