strida, sade Grelot, är att herr grefven och no-
tarien äro osårbara... För tusan! De stodo
begge två midt i hopen af skurkar likasom en
taskspelare på Bastilj-torget står midt i den cir-
kel som sluter sig kring honom. Man sköt väl
minst tre eller fyra dussin skott på dem under
loppet af en enda minut, och dock ha de inte
så mycket som en skråma en gång. Det är ona-
turligt, säger jag.
Malgache lade sin stora solbrända haäd på
- Mornaixs arm och frågade i allvarlig ton:
— Har ni noga undersökt såret, grefve?
— Ja, svarade Mornaix.
— Säg mig, om det är dödligt.
Roger och Grelot närmade sig straxt och
upprepade båda på en gång:
— Dödligt!
I stället för att svara, föll Mornaix på knä
och lutade sig öfver Miguel, som låg utsträckt
på en bädd af torra löf.
Han förde sina läppar till såret och sÖg,
samt spottade efterhand ut det blod han insöp.
Miguel skrek och lofvade Gud, den heliga
jungfrun och alla helgon att uttänka ett ovanligt,
ett grymt sätt att hämnas på bröderna Smith,
Detta gjorde honom godt.
När Mornaix utsugit blod under hela fem
minuter, tog han fram en flaska, som iunehöll
en vätska, hvilken öfverallt inom engelskt om-
råde användes såsom ett säkert medel mot orm-
bett, och hällde deraf på sårets läppar,
— WViente Diosl röt Miguel, har jag
blifvit stungen af en orm,
— Jag har min egen tro om Smitharnes
knifvar, svarade Mornaix, men var lugn, svåger . .
fForta.)