ov
guel, äfven kallad Malgache, al ett knilbugg i
venstra ljumsken. Denna sednare blessyr var djup
och smärtsam. Mornaix förband densamma med
en omsorg och skicklighet som kunnat anstå en
fältskär.
Malgache uttalade i en dyster ton alla de
mexikanska eder han kände.
Och det var icke få.
Grelot förband sig sjelf, eller rättare sagdt,
ban torkade ef sig blodet; tv hans sår var obe-
tydligt.
Roger hade klädt på sig Gråa kringströt-
varns drägt igen, och för det lefnadssätt han nu
törde var denna också verkligen mycket mera
passande än de sprättkläder han köpt af herr
Desautoy. Han hade icke fått så mycket som
en rispa i huden en gång, och derföre såg han
efter steken, medan de andra sysselsatte sig med
blessyrerna,
— Tro ni, frågade Grelof., att det här för-
dömda pistolskottet kommer att på något sätt
vanställa mitt ansigte?
— Rör dig iate! befallde Mornaix Miguel.
— Carat! jemrade sig denne, jag sliter
ondt som den helige Laurentius på bålet! Det
är Sam, den förbannade hedningen, som gifvit
mig det der hugget. Och när jag skulle krossa
hufvudskålen på honom, kom brodern, Tom, och
slog mig på armen med bösskolfven, så att den
domnade. Jag har intet begär efter att äta kän-
rubstek; ty jag är inte hungrig; men, mil dia-
blog! det skulle vara en vällust att få hugga sina
tänder i dessa två banditers hjertan!
— Dålig mat! anmärkte Roger och vände
steken.
— En sak, som väl ingen lär kunna be-