tisk förmåga derjemte, är en skatt öfverallt och får sökas, men kanske att dessa vilkor hos få finnas så förenade som hos hr Arnoldson. Han har ej blott kraft och verve uti sitt spel, utan derjemte i sin koloratur en fullkomlig nitiditet och noggranhet; egenskaper, förutan hvilka koloraturen är värd ingenting. Hans utförande af Raouls ansträngande parti i Hugenotterna visar, att han är vuxen att användas i de partier som man Kallar en hjeltetenors Emellertid tyckes på den sednare tiden Direktionen hafva begått det, såsom man måste anse, kolossala misstaget, att dragahr Arnoldson ifrån detta fält, genom att gifva honom roller i operetten. Derigenom blottställes operan på ett betänkligt sätt, då hr A. icke kan räcka till för båda facken; ty med all aktning för hr Schäfers röst, så är det icke nog med blotta styrkan, man måste äfven kunna använda den så att man ej skämmer bort ett parti både för sig och de medspelande. För operetten saknas deremot icke antagliga sujetter bland de öfriga artisterne; höjden af misstag vore väl att vilja taga hr Arnoldson i operetter och använda hr Dahlgren såsom hjeltetenor i stora operor. Samma förhållande som med hr Arnoldson, är äfven med hr Willman; hans plats måste vara i den stora operan, som bör få påräkna dessa kongl. teaterns båda bästa sångarkrafter på manssidan — utan att nedsätta någon annan. En märkvärdig omständignet är ock, att oaktadt så många artister finnas engagerade på fruntimmerssidan, hvaribland tre så framstående som fru Michaeli i koloraturfacket, mamsell Hebbe såsom dramatisk och fru Stenhammar som lyrisk sångerska, så har sannolikt händelsen — gjort att de komma jemförelsevis mera sällan fram, emedan repertoiren varit hufvudsakligen upptagen, vi veta ej om till varaktig fromma för kassan, af sådana pjeser, hvari mamsell Gelhaar haft hufvudrollen, och hvarigenem hon kommit att uppträda tre eller fyra gånger så ofta som någondera af de nyssnämnda. Exempelvis kunna i detta hänseende anföras följande stycken: Barberaren 3 Sevilla, Kärleksdrycken, Villars Dragoner, Drottning Elviras saga (som uppsattes med stor kostnad men i brist af publik snart måste nedläggas), Hvita Frun, Kronjuvelerna, Regementets dotter (hvari hufvudrollen förut innehades af fru Michaeli) Fra Diavolo, Figaros bröllopp, Den stumma, Stradella och Svarta Dominon, hvartill ytterligare lära komma Martha och Postiljonen i Longjumeau. Några af dessa stycken tillhöra väl förra terminen, men deras antal jemfördt med antalet af dem i hvilka hvar och en af de förutnämnde tre artisterne fått uppträda, visar tydligt, att i tarbetsordningens fastställandet rådt en stor ensidighet. Man kan ock icke undra på att en sångerska med en i det hela så föga stark röst som mll Gelhaar, skulle af ett så oupphörligt anlitande blifva uttröttad, och om detta verkar ofördelaktigt på recetterna, under det t ex, mll Hebbe, som publiken tyckes så gerna höra och som har en så stor repertoar, under hela förra spelåret icke kom att uppträda i något ewda nytt stycke. På samma sätt förhöll det sig med fru Michaeli. Det bästa sättet att utröna huruvida det här framställda omdömet om företrädet mellan operan och operetten med hänseende till inkomsterua samt om arbetsordningens ändamålsenlighet i öfrigt är riktigt. vore om. det lät sig göra att få del afrecetterna för hvarje afton särskilt och sätta derbredvid hvilka pjeser som gifvits. Men detta hör väl till postverkets hemligheter., Jag ber nu om ursäkt, hr redaktör! Jag ser att denna uppsats redan blifvit nästan för lång för Dagens Nyheter; och ber derföre att få fortsätta en annan gång LX.