eftersträfvansvärd guldsökarnes ställning är. Om några få af dessa lyckas, så misslyckas många. Af Rogers bref framgick att han icke hade lyckats, och att han hade fruktansvärda fiender, som sökte finna samma skatt som han. Roger var tapper, Nannette visste nog. det, men det var skilnad på boulevarden och australiska skogarne, Nannette såg sin Roger, som så djupt afskydde äfventyr, både drunknad och ihjälosad: Hans kind var blekgul, hans ögon insjunkna, hans rygg krökt och hans händer blodiga. Han hade inga handskar! Och kanske voro hans stöflor nedklippade och söndriga! Det skulle verkligen vara svårt att beskrifva de känslor Nannette erfor vid tanken på en sådan möjlighet. Men, eget nog, presenterade sig Roger i dag icke i någondera af de skepnader, hvarom hon förut drömt. Hon återfann honom så långt bort och efter en så lång skiljsmessa precis likadan som då han besökte henne sista gången den oJycksaliga aftonen, då vi hörde henne envist sjunga visan om Helga Anna i Auray, fastän det sved i bjertat: Roger var elegant, en riktig dandy, och dock var hela hans drägt förfärdigad på Desautoys atelier. Desautoy fournerar Melbournes sprättar med kläder. Roger hade icke kunnat ucka sig det obeskrifliga nöjet att utbyta Gråa Kringströfvarns kostym mot en äkta parisertoilett och hade derföre klädt om sig från topp till tå. Det kan måhända förefalla många läsare småsinnadt, att vi anmärka någonting så oväs sendtligt som hur vår hjelte var klädd, men vi göra det derföre att ombytet af kläder i icke