bSehomborrande blickar. Ilon sjelf fann sig ytterst
besvärad af denna efterhängsenhet och, såsom det
säges, bokstafligt led deraf, En gång i sjelfva
kyrkan hade W. tagit plats bakom hennes stol
räckt sig öfver skranket och blickat henne ian-
sigtet långa stunder, kanske troende sig som or-
men skola tjusa dufvan. Den lede frestaren höl-
jer sig ofta i uniformen, men denna gång kom
f—n på skam, Denna efterhängsenhet gick emel-
lertid så längt, att domprosten Wieselgren måste
följa sitt läsebarn hem, då han slutat sina kri-
stendomsöfningar. Domprosten sökte öfvertala
löjtnant W. att afstå från sitt förebafvande och
låta flickan få behålla sin sinnesfrid och den
själsnärvaro, som hon så väl behöfde för sin be-
redelse till annammandet af religionsläran. Men
löjtnanten stod ej att ändra. Domprosten bjöd
honom ett lån för en resa utrikes, men han fann
troligen summan för liten, och fortfor med sin
ridderliga tornering på qvinnoförföljelsens arena.
Fiickans far bebor om somrarne en landtegen-
dom en half mil utom staden i en herrlig trakt.
Löjtnanten blef en ifrig älskare af naturskönhe-
ten och fann just trakten kring nämnde egen-
dom tilldragande och behaglig. En dag, då han
som bäst i fulla drag njöt af att så befinna sig
i naturens sköte, sammanträffade han med flic-
kans far, som inlät sig med honom i samtal,
Jag känner ej det närmare innehållet af samta-
let, men det vände sig om penningar. Löjtnan-
ten klagade öfver de dåliga tiderna, kan jag tro,
öfver den allmänna penningebristen och den höga
räntan eller dylikt. Nog af, det var fråga om
penningar, och flickans far visade sig så medgör-
lig, att han bad löjtnanten komma upp till sig
på kontoret i staden följande dagen, då han skulle
söka att stå honom till tjenst. Löjtnanten kom,
men besöket förlopp ej så som löjtnanten hade
Önskat: han fick förebråelser i stället för pen-
ningar, Emellertid hade domprosten Wieselgren,
som ömmade om sitt läsebarn, skrifvit upp till
Justitiekanslern med begäran om åtgärders vidta-
gande för hämmande af löjtnantens ofog. Ju-
stitiekanslern hänsköt saken till poliskammaren,
men denna kunde intet göra, emedan löjtn. W.
ej bröt mot något påbud i lagen. Åter ett nytt
bevis på, huru mycket qvinnan ännu står hos
oss utom lagen. En karl, hvilken skurk som
helst, kan förfölja en stackars qvinna, utan att
hon kan finna skydd under lagen. En påflugen
sälle kan ej förbjudas med sin närgångenhet öf-
verallt förfölja den värnlösa, ej ensi sjelfva templet.
Han kan på promenaden sälla sig till hennes sida
och tilltala henne, utan att lagens handtlangare
kunna hindra det men deremot kommer det allmänna
omdömet och säger ofta ohördan, att det är
opassande af en flicka att så der gå och prome-
nera med en karl. Den allmänna seden bryter
stundom stafven öfver en qvinna, derför att hon
ej afhåller ifrån sig en oförskämd riddare, som
lagen ej kan i detta fall åtkomma. Det är sorg-
ligt, men, desto bättre, äro sådana fall som detta
sällsynta.
Denna omständighet, domprostens vädjande
ill justitiekansleren, kom slutligen till löjtnant
V:s öron, och i stället för att rymma fältet, tog
enna chevalier sans peur et avec reproche, sä-
om han kallas, sig det orådet före, att stämma.
omprosten Wieselgren, såsom den der skrifvit
falska beskyllningar, hvilka på heder och ära gå.
Och nu ioleddes denna egendomliga processs som
nägra gånger förevarit vid rådhusrätten och väckt
llmän sensation. Vår löjtnant drog, såsom vitt-
hen, inför rätten en hel del ansedda personer,
f hvilka dock ingen baft något egentligt att
erätta. Bland andra hade han äfven låtit in-
tämma sjelfva den af honom förföljda flickan,
illhörande en af våra anseddaste familjer. Hvar
ch en vet med hvilka ögon den bildade qvinnan
etraktar en sådan omständighet som att nödgas
finna sig inför rätten. Det anses nästan som
n fläckande skandal, och dertill i en sådan ca-
us som denna. Flickan sjuknade och kunde ej
ersonligen inställa sig. Man begärde då, att
öjtnanten skulle afstå från hennes hörande; han
ägrade. Och sedan dess kan ingen af roman-
äsning aldrig så hjertnupen guvernant betrakta
Sjtnanten som martyr. Han förföljde flickan,
medan han sade sig älska henne, och nu vill
an skandalisera den älskade!
I lördags förevar åter målet. Flickan skulle
å höras, och som vittne hade mag. Hedlund,
andelstidningens utgifvare, instämts. Edligt
ikarebetyg förevisades, att flickan var sjuk,
varför en af henne undertecknad skriftlig för-
aring upplästes, i hvilken hon sade sig aldrig
afva hört domprosten fälla något ondt ord om
pjtn, W. Då mag. Hedlnnd skulle aflägga sitt
ittnesmål, som i parentes sagdt ej innehöll nå-
ot egentligt, anhöll löjtn. W. hos domaren, att
enne skulle, i betraktande af mag. H:s vänskap
ör domprosten, erinra magistern om edens vigt
h betydelse, en anmärkning efter hvars oför-
rRrmhat amvAnan Eb ooo f2 IL TIP oo ee a 7 2