Första representationen af
Shakespeares )Romeo och
Julia, i London är 15338.
Bleckfriarsteatern i London hade utvecklat
hela Iyxen al en grotesk dekoration för att visa
sig så lysande som möjligt, och ett ovanligt stort
antal gula vaxljus, hvilka dock spridde mera rök
än sken, voro bestämda att förhöja den prakt-
fulla anblicken. En del af salongen var bättre
upplyst än det öfriga af ljusrök uppfylida rum-
met, nemligen den för drottningen bestämda estra-
den, der redan flera hofdamer och kavaljerer tagit
plats. På parterren samt de rymliga amfiteatra-
liska balustrader, som då intogo de nuvarande
logernas och galleriernas plats, hade åskådarne
redan samlat sig i massa. Den populäre skalden,
som redan uppträdt offentligt med Titus Audro:
nicusn, Henrik VI, Sommarnvattsdrömmen m.
m., skulle i dag låta uppföra ett ännu större och
mera snillrikt verk, sin Romeo och Julia,
som ändtligen skulle bringa hans afundsmän till
tystnad och upphöja honom sjelf till en stånd-
punkt, som ännu ingen dramatisk skald före ho-
nom uppnått. Men samma dag blef Skakespeare
häkt.d för vädliga yttranden, som han varit
vog oförsigtig att fälla angående några mäktiga
lorder, och skulle redan samma afton föras till
statsfängelset i Towern. Härom hade folket lik-
väl ännu icke erhållit någon kännedom.
Auhängarne af den gamla på styltor fram-
tigande dramatiska skolan, äfvensom de mot skal-
den fientligt siunade lorderva voro fast beslutna
att kraftigt uppträda emot det bifall man förut-
såg från publiken. Parterren väntade otåligt på
ridåns uppgåvg, under det grupper af studenter,
soldater och matroser här och der fördrefvo tiden
med kortspel och under skratt och skamt lät öl-
kruset vandra omkring.
I en mörk vrå bakom en pelare satt en
man, som med orolig, nästan feberaktig spänning
väntade att pjesen skulle börja. Det var mgen
vanlig kritiker, som underkände den store skal-
dens snille, utan det var en rival som allt för
väl förstod honom; äfven han var en rikt be-
gåfvad skald, som i Shakespeares verk fann den
fulländning han förgöäfves eftersträfvat, det mål
hans fantasi drömt. Kortligen, det var den snill-
rike och äregirige skalden Marlow.
Nu inträdde drottningen och gaf det otåligt
väntade teckuet till pjesens början. Ridåu flög
upp.
Redan under första akten blef publiken så
fiugslad al styckets spännande intresse, att skal-
dens motståndare glömde hvarför de kommit dit,
hvar och en ville veta huru Romeo och Julia
skulle lyckas föra sin lyckas bräckliga farkost i
säker hamn genom de stormar och faror, som
bereddes dem genom familjehat och tvedrägt.
Skådespelerskan Ariella, som med sin eldiga
själs hela glöd ulskade sin Shakespeare, fram-
ställde Julia på ett sätt, som blef en oalbruten
trium! för både konstnärinnan, och skalden. Först
vid slutet, då den stora massan af åskådare ut-
brast i stormande bifall, veknade hans fiender ur
förtrollningen och tänkte på en opposition. Men
drottningen förstod att uppskatta det sköna i
hvarje form, Hon bliekade missnöjdt åt den
sida, derifrån yttringar al missnöje förspurdes,
och hennes kungliga blick bragte orostiftarne till
tystnad.
Då ridån föll, dånade en verklig storm af