Första representationen af Shakespeares )Romeo och Julia, i London är 15338. Bleckfriarsteatern i London hade utvecklat hela Iyxen al en grotesk dekoration för att visa sig så lysande som möjligt, och ett ovanligt stort antal gula vaxljus, hvilka dock spridde mera rök än sken, voro bestämda att förhöja den praktfulla anblicken. En del af salongen var bättre upplyst än det öfriga af ljusrök uppfylida rummet, nemligen den för drottningen bestämda estraden, der redan flera hofdamer och kavaljerer tagit plats. På parterren samt de rymliga amfiteatraliska balustrader, som då intogo de nuvarande logernas och galleriernas plats, hade åskådarne redan samlat sig i massa. Den populäre skalden, som redan uppträdt offentligt med Titus Audro: nicusn, Henrik VI, Sommarnvattsdrömmen m. m., skulle i dag låta uppföra ett ännu större och mera snillrikt verk, sin Romeo och Julia, som ändtligen skulle bringa hans afundsmän till tystnad och upphöja honom sjelf till en ståndpunkt, som ännu ingen dramatisk skald före honom uppnått. Men samma dag blef Skakespeare häkt.d för vädliga yttranden, som han varit vog oförsigtig att fälla angående några mäktiga lorder, och skulle redan samma afton föras till statsfängelset i Towern. Härom hade folket likväl ännu icke erhållit någon kännedom. Auhängarne af den gamla på styltor framtigande dramatiska skolan, äfvensom de mot skalden fientligt siunade lorderva voro fast beslutna att kraftigt uppträda emot det bifall man förutsåg från publiken. Parterren väntade otåligt på ridåns uppgåvg, under det grupper af studenter, soldater och matroser här och der fördrefvo tiden med kortspel och under skratt och skamt lät ölkruset vandra omkring. I en mörk vrå bakom en pelare satt en man, som med orolig, nästan feberaktig spänning väntade att pjesen skulle börja. Det var mgen vanlig kritiker, som underkände den store skaldens snille, utan det var en rival som allt för väl förstod honom; äfven han var en rikt begåfvad skald, som i Shakespeares verk fann den fulländning han förgöäfves eftersträfvat, det mål hans fantasi drömt. Kortligen, det var den snillrike och äregirige skalden Marlow. Nu inträdde drottningen och gaf det otåligt väntade teckuet till pjesens början. Ridåu flög upp. Redan under första akten blef publiken så fiugslad al styckets spännande intresse, att skaldens motståndare glömde hvarför de kommit dit, hvar och en ville veta huru Romeo och Julia skulle lyckas föra sin lyckas bräckliga farkost i säker hamn genom de stormar och faror, som bereddes dem genom familjehat och tvedrägt. Skådespelerskan Ariella, som med sin eldiga själs hela glöd ulskade sin Shakespeare, framställde Julia på ett sätt, som blef en oalbruten trium! för både konstnärinnan, och skalden. Först vid slutet, då den stora massan af åskådare utbrast i stormande bifall, veknade hans fiender ur förtrollningen och tänkte på en opposition. Men drottningen förstod att uppskatta det sköna i hvarje form, Hon bliekade missnöjdt åt den sida, derifrån yttringar al missnöje förspurdes, och hennes kungliga blick bragte orostiftarne till tystnad. Då ridån föll, dånade en verklig storm af