— Låt oss fortsatta ridten, sade Gre!ot;
säkerligen förena sig de båda vägarne till en på
andra sidan om träsket.
I stället för att svara, hoppade Malgache
af hästen.
Han lutade sig ned mot marken och un-
der:öxte spåren noga,
— Postvagnen har tagit den här väger,
sade han och pekade åt höger, och Smitharne
den der. Hvarföre?
— Ska vi stanna här, tills vi hunnit tega
ut den rebusen? hågade Grelot något vresgt,
— Tiden hastar, tillade Roger otåligt. Låtom
oes skyndsamt ge oss utaf.
— Men Mornaix hade gjort som Malgache,
— Ilar har någonting tförsiggått, mumlade
han, efter en stunds undersökning.
— Och det alldeles nyss, in:öll Miguel, och
tog upp en cgarr, som låg kastad i gräset vid
sidan af vägen och ännu icke slocknat.
— Lyssna! utbrast Mornaix med en bes
fallande åtbörd som ovilkorligen ålade tystnad
Man lyssnade, och man hörde. Vinden,
som var sydlig, förde med sig ett doft ljud,
som icke kunde komma sig al något annat än
rullande vagnehjul.
Grelot hade, äfven han, hoppat tur sadeln
och smög sig omkring och le:ade. I hela verl-
den fins troligtvis icke en spårhund med fivare
väderkorn än Grelot hade.
— livad tusan, ha de gjort för slag här?
mumlade han och stannade på en plats 18 o-
gen, som var mycket tilltrampad,
Mornaix och Malgache wamade sig. Det
ålgick fem minuter för dem att besigtiga stället,