stall och började omsorgsfullt rykta hiästarne. Georgie smålog så godt, medan han med en halmviska torkade dammet af de präktiga upphvilade djuren. Han mumlade: — Mina gäster hålla väl nu som bäst på att säga: Ack! hvad det är vackert! hvad det är storartadt! Ack! hvad det är högt! hvad det är vidsträckt! hvad det är så och så . . . Om min balköng låge några mil från London skulle jag förvärfva en förmögenhet hvartenda år, blott genom att låta folk: stå. på den och gapa! Georgie :hade såsom alla enstöringar för vana att tala mycket. när han var ensam, men tiga i sällskap med. andra menniskor Och han sade sannut: hans fyra gäster stodo verkligen på balkongen och uppgåfvo hvart efter annat de ofvan citerade utropen. Den s; k. abalkongena var en smal jordremsa. på sydvestra sidan om det förfallna värdshuset. . Malgache hade lofvat sina vänner en öfverraskning, och han höll ord. Då våra resenärer ankommo till Georgies koja midt i natten, kunde de, med undantag naturligtvis af Miguel, icke tro annat än att denna var belägen djupt in i en vidsträckt skog Vanligtvis ha de gamla värdshus, som tjenade de resande till hviloställen, innan Jandsvägarne kommo till stånd, ett sådant läge; men Enstaka huset var deremot uppfördt på yttersta kanten af en kolossal bergsklint, hvarmed det väldiga Alexander-bergets vidsträckta skogar och granitmassor tvärt sluta, Detta värdshus hade fordom varit en samlingsplats för de äfventyrare, som vågat sig upp på höjderna, vare sig af forske ningsbegär eller jagtlust, och man såg ännu