stall och började omsorgsfullt rykta hiästarne.
Georgie smålog så godt, medan han med en
halmviska torkade dammet af de präktiga upp-
hvilade djuren. Han mumlade:
— Mina gäster hålla väl nu som bäst på
att säga: Ack! hvad det är vackert! hvad det
är storartadt! Ack! hvad det är högt! hvad det
är vidsträckt! hvad det är så och så . . . Om
min balköng låge några mil från London skulle
jag förvärfva en förmögenhet hvartenda år, blott
genom att låta folk: stå. på den och gapa!
Georgie :hade såsom alla enstöringar för
vana att tala mycket. när han var ensam, men
tiga i sällskap med. andra menniskor
Och han sade sannut: hans fyra gäster stodo
verkligen på balkongen och uppgåfvo hvart efter
annat de ofvan citerade utropen.
Den s; k. abalkongena var en smal jord-
remsa. på sydvestra sidan om det förfallna värds-
huset. .
Malgache hade lofvat sina vänner en öf-
verraskning, och han höll ord.
Då våra resenärer ankommo till Georgies
koja midt i natten, kunde de, med undantag
naturligtvis af Miguel, icke tro annat än att
denna var belägen djupt in i en vidsträckt skog
Vanligtvis ha de gamla värdshus, som tjenade de
resande till hviloställen, innan Jandsvägarne kom-
mo till stånd, ett sådant läge; men Enstaka hu-
set var deremot uppfördt på yttersta kanten af
en kolossal bergsklint, hvarmed det väldiga A-
lexander-bergets vidsträckta skogar och granit-
massor tvärt sluta, Detta värdshus hade fordom
varit en samlingsplats för de äfventyrare, som
vågat sig upp på höjderna, vare sig af forske
ningsbegär eller jagtlust, och man såg ännu