BAFIFE IPL P0. Are STP
Ytterligare insikndt om Neri-
kesdeputationen.
Herr redaktör!
Örebro lins lundstings famösa beslut att
utse en deputation, för att å länets vägnar i
underdånighet tacka, för det prins Oskars yng-
ste son Napolconu, eller hvad nu pilten månde
komma aut kallas i hvardagslag, fött sig till-
delad titel af hertig af Nerike, har redan
gifvit anledning (il så mycket skrifveri i alla
landsändar, och ej minst 1 eder ärade tidning,
att insändaren verkligen med motvilja fattar
pennan, för att ytterbgare orda i denua lump-
pa suk. Men det sätt, 1å hvilket narrspelets
förmodade sannskyklige upphofsman, doktor
G. W. Gun elius, från alla håll och sednast
af en insändare i eder tidning blifvit begab-
bad och klandrad, manar insändaren oviikor-
ligen utt äfven yttra några ord i frågan.
E.ligt insindarens förmenande ha nemli-
gen alla de mer eller mindre hvasstungadle
anti-deputationister, som gjort doktor Gumge-
lius till skott-tafla för sitt bittra hån, skjutit
förbi det mål, de åsyftat, — deputatiousfiå-
gans sannskyldige upphofsman. Och ewt så-
dant misstag är förlåtligt hos dem, som på
afstånd och utan kännedom om lokala tförhål-
landen och personer bedöma suken. Här på
orten (i Nerike) ha emellertid dessa anfall
väckt ej så rivga förtrytelse hos dem, som
närmare känna de omständigheter, under hvil-
ka doktor Gumeselius kom i den föga afunds-
värda ställning, att blifva motionär för peti-
tionsfrågan, och hos dem som ega någon kän-
nedom om hr doktorns karaktär och åsigter.
Det är nemligen i Nerike en temligen
allmänt känd sak, att den verkliga roten och
upphofvet till deputationsmotionen är lands-
höfdingen, baron K. Åkerhjelm ; ) men som
hr baronen och laudshöfdingen icke för skam
skull sjelf kunde vid landstinget väcka ifråga-
varande, i hans tanke naturligtvis absolut nod-
vändiga motion, och måhända med skäl fruktade,
att endast en populär motionär ku: de bereda
saken önskad framgång, så vände han sig i
denna sin nöd först tll f. d. generulpostdirek-
tören Hamilton, landstingets förmodade vice
ordförande, hvilken dock, efter hvad det all-
mint siges, lärer bestämdt ba vägrat att åta-
ga sig uppdraget. Nu lade den noble kryp-
skytten anu på doktor Gumfelius, som måste
åtuga sig det smickrande uppdraget.
Här kuswna he belackare visserligen
invända, att hr doktorn ju kunde ha nekat,
om han ej gillade motionen; men må man ej
döma för strängt; hur mången skulle i hr
doktorns samhällsstvällning och under förban-
denvirande omständigheter ha gjort detta?
Antagligen förutsåg hr doktorn den storm af
ovilj,, för hvilken han skulle blifva föremål,
genom att bära hr baronens och landshöfdin-
gens underdåniga kiänslor till torgs, men in-
sändareu håller ej alldeles otroligt, att hr dok-
torn å andra sidan ansåg sina åsigter vara så
pass allmänt kinde, att han, utan fara att
blifva ansedd hvarken såsom kryparc eller
fj sk, skulle kunua vedervåga kuppen. Må
man komma ihog, att det är mot den man, nu
sjuitioscxårig, hvilken vid öfver sjuttio års
ålder skref frihetsdikten Engelbrokt, som
man nu slungar förebråclser för otiligt fjesk
och kryperi imför konungamakten! Det låter
väl ändock icke tänka sig, att en man, som
vid sjuttio års ålder, och redau så tillräckligt
belyst af nådens solsken, kan inspireras till
en så frihetsandande dikt, som Engelbrekt,
skulle ett lustrum derefter hafva undergått
en sålan förändring till tänkesätt och åsigter.
Nej, må man förlåta Engelbrekts åldrige skald
detta snedsprång och komma ihog att han der-
till var nära nog nödd och tvungen. Och
skall denna sorgligt ryktbara deputationsfråga
göras till föremål för ywterligare sarkasmer,
må man då rigta dem mot länets styresman,
som genom sitt åtgörande i denna sak gjort
sig, om möjligt, än mindre populär, än törut
ivom det honom nådigst anförtrodda län.
Nerking.
Ar RP RP aa fFfUCR ÅL ahida Joana