BAFIFE IPL P0. Are STP Ytterligare insikndt om Nerikesdeputationen. Herr redaktör! Örebro lins lundstings famösa beslut att utse en deputation, för att å länets vägnar i underdånighet tacka, för det prins Oskars yngste son Napolconu, eller hvad nu pilten månde komma aut kallas i hvardagslag, fött sig tilldelad titel af hertig af Nerike, har redan gifvit anledning (il så mycket skrifveri i alla landsändar, och ej minst 1 eder ärade tidning, att insändaren verkligen med motvilja fattar pennan, för att ytterbgare orda i denua lumppa suk. Men det sätt, 1å hvilket narrspelets förmodade sannskyklige upphofsman, doktor G. W. Gun elius, från alla håll och sednast af en insändare i eder tidning blifvit begabbad och klandrad, manar insändaren oviikorligen utt äfven yttra några ord i frågan. E.ligt insindarens förmenande ha nemligen alla de mer eller mindre hvasstungadle anti-deputationister, som gjort doktor Gumgelius till skott-tafla för sitt bittra hån, skjutit förbi det mål, de åsyftat, — deputatiousfiågans sannskyldige upphofsman. Och ewt sådant misstag är förlåtligt hos dem, som på afstånd och utan kännedom om lokala tförhållanden och personer bedöma suken. Här på orten (i Nerike) ha emellertid dessa anfall väckt ej så rivga förtrytelse hos dem, som närmare känna de omständigheter, under hvilka doktor Gumeselius kom i den föga afundsvärda ställning, att blifva motionär för petitionsfrågan, och hos dem som ega någon kännedom om hr doktorns karaktär och åsigter. Det är nemligen i Nerike en temligen allmänt känd sak, att den verkliga roten och upphofvet till deputationsmotionen är landshöfdingen, baron K. Åkerhjelm ; ) men som hr baronen och laudshöfdingen icke för skam skull sjelf kunde vid landstinget väcka ifrågavarande, i hans tanke naturligtvis absolut nodvändiga motion, och måhända med skäl fruktade, att endast en populär motionär ku: de bereda saken önskad framgång, så vände han sig i denna sin nöd först tll f. d. generulpostdirektören Hamilton, landstingets förmodade vice ordförande, hvilken dock, efter hvad det allmint siges, lärer bestämdt ba vägrat att åtaga sig uppdraget. Nu lade den noble krypskytten anu på doktor Gumfelius, som måste åtuga sig det smickrande uppdraget. Här kuswna he belackare visserligen invända, att hr doktorn ju kunde ha nekat, om han ej gillade motionen; men må man ej döma för strängt; hur mången skulle i hr doktorns samhällsstvällning och under förbandenvirande omständigheter ha gjort detta? Antagligen förutsåg hr doktorn den storm af ovilj,, för hvilken han skulle blifva föremål, genom att bära hr baronens och landshöfdingens underdåniga kiänslor till torgs, men insändareu håller ej alldeles otroligt, att hr doktorn å andra sidan ansåg sina åsigter vara så pass allmänt kinde, att han, utan fara att blifva ansedd hvarken såsom kryparc eller fj sk, skulle kunua vedervåga kuppen. Må man komma ihog, att det är mot den man, nu sjuitioscxårig, hvilken vid öfver sjuttio års ålder skref frihetsdikten Engelbrokt, som man nu slungar förebråclser för otiligt fjesk och kryperi imför konungamakten! Det låter väl ändock icke tänka sig, att en man, som vid sjuttio års ålder, och redau så tillräckligt belyst af nådens solsken, kan inspireras till en så frihetsandande dikt, som Engelbrekt, skulle ett lustrum derefter hafva undergått en sålan förändring till tänkesätt och åsigter. Nej, må man förlåta Engelbrekts åldrige skald detta snedsprång och komma ihog att han dertill var nära nog nödd och tvungen. Och skall denna sorgligt ryktbara deputationsfråga göras till föremål för ywterligare sarkasmer, må man då rigta dem mot länets styresman, som genom sitt åtgörande i denna sak gjort sig, om möjligt, än mindre populär, än törut ivom det honom nådigst anförtrodda län. Nerking. Ar RP RP aa fFfUCR ÅL ahida Joana