AN M1 VV V HA tm sm tonerna från en fiol. Som fastväxt blef jag slående på stället och lyssnade, ty det var mig icke möjligt att gå vidare innan de tjusande tonerna förklingat. — Blott ni, min kära berre, kan spela su. Charles Beriot hörde med förvåning Bastians berättelse, ty bau visste att den trogna tjenaren bade ett godt omdöme då det gällde musik. — Men du vet icke hvem det var som spelade su herrligt? frågade han. — Jo, det intresserade mig att veta det, svarade Dasuan — och jag frågade några af husfolket hvilken den konstnären var som bodde deruppe i det bofälliga buset. Jag crHöll icke någon bestämd upplysning, ty de visste blott act han var en främling långt uppe från norden, att han var mycket skygg for meiwviskor och att han var ytterst fattig. — Jag tror ait jag kan skaffa några upplysningar om honom. — inföll läkaren och gick ut, men kom snart tillbaka med botellets portvakt som hade reda på några af den fattige konstnärens förhållanden. Portvakten berättade att den fattige folspelaren för on tid tillbaka kommit till staden, der han sedan träffats af oupphörliga missöden och motgångar. Förgäfves hade han sökt några förnäma familjers beskydd, och han framsläipade vu sitt Nf i uselhet, dock med Hopp om cn bättre framtid. Fiolspelarens namn kinde icke portvakten, men hans boning hade han noga reda på. Den sjuke befallte genast att man skulle uppsöka den okända konstnären och föra honom till hotellet på äct han måtte låta Beriot höra sn skicklighet. Portvakten och Bustian begåfvo sig genast å väg och hunno snart till det förfallna buset der fiolspelaren bodde. De stego uppför trapporna och klappade på den dörr som ledde till den främmande konstnärens rum, och då ingen bad dem stiga in så öppnade Bastian djerft dörren och steg in. Vid fönstret satt rummets invånare en ung bleklagd man med långt nedbängande hår, som nästan betäckte hans anlete, der han satt med hufvudet lutadt mot sina händer. Framför honom låg hans fiol, et vackert och särdeles prydligt instrument; icke ett damkorn syntes på detsamma, och man kunde riktigt se hur det var ctt föremål för dess herres omtanka och kärlek. Uppväckt ur sina drömmar sprang han hastigt upp, skakade de långa lockarna från get bleka, uftärda ansigtet och såg med sina stora, underbart blixtrande ögon på Bastian, som genast framförde sitt ärende och bad honcm följa sig. Ett ögonblick stod den unge mannen försänkt 1 stum förvåning; men derpå fattade han sin fiol och sprang utför trapporna så fort att Bastian och portvakten knappt förmådde följa honom. Då de kommo till hotellet hörde de att Beriot hade fallit i en häftig feber. Felicitas vaktade vid hans sjukbädd; men han kände icke mera igen henne, utan trodde sig 1 henne se en ond ande som mot hans vilja höll honom fången. Att under sådana förhållanden presentera den fremrmande fiolspelaren var icke tänkbart. I sin ängest skref Felicitas till teatsrdirektören och underrättade honow att heunes man omöjligt kunde uppträda; men att han rekommenderade den främmande konstnären och ville att han egkulle spela i stället för sig. Emellertid inföll attonen och Genuas stora, präktiga teater var ända till trängsel fylld med menniskor, hvilka sedan flera vcekor med otålighet väntat den berömda virnosen Charles Beriot och hans gemål, den firade sångerskan Felicitas Malibran. Längtansfulit blickade hvarje öga mot scenen, der man vintade utt få se Beriot med sin riol. Plötsligt afbröts allas väntan af direktören, som kom in och förkunnade att Charles Beriot af en häftig feber var förhindrad att uppträda; men att han sjelf sindt en konstnär, som skulle spela 1 hans ställe. Knappt hade pubiken homtat sig från sin förvåning, då den främmande konstnären framträdde och bugade sig för den församlade mängden, hvilken han betraktade med en dyster blick, under det att han gjorde sig 1 ordning att börja. Ingen af alla dessa rika och förnäma munwskor kände den unge mannen och med misströstan såg man nd till konora. Hör! nu låter han stråken halka öiver imstruvenicts stringar, och de första tonerna da lra klagande och lätta genom den vida ga mm RM RR — 2 -—