AN M1 VV V HA tm sm
tonerna från en fiol. Som fastväxt blef jag
slående på stället och lyssnade, ty det var
mig icke möjligt att gå vidare innan de tju-
sande tonerna förklingat. — Blott ni, min
kära berre, kan spela su.
Charles Beriot hörde med förvåning Ba-
stians berättelse, ty bau visste att den trog-
na tjenaren bade ett godt omdöme då det
gällde musik. — Men du vet icke hvem det
var som spelade su herrligt? frågade han.
— Jo, det intresserade mig att veta det,
svarade Dasuan — och jag frågade några af
husfolket hvilken den konstnären var som
bodde deruppe i det bofälliga buset. Jag cr-
Höll icke någon bestämd upplysning, ty de
visste blott act han var en främling långt
uppe från norden, att han var mycket skygg
for meiwviskor och att han var ytterst fattig.
— Jag tror ait jag kan skaffa några
upplysningar om honom. — inföll läkaren och
gick ut, men kom snart tillbaka med botellets
portvakt som hade reda på några af den fat-
tige konstnärens förhållanden.
Portvakten berättade att den fattige fol-
spelaren för on tid tillbaka kommit till sta-
den, der han sedan träffats af oupphörliga
missöden och motgångar. Förgäfves hade han
sökt några förnäma familjers beskydd, och han
framsläipade vu sitt Nf i uselhet, dock med
Hopp om cn bättre framtid. Fiolspelarens
namn kinde icke portvakten, men hans boning
hade han noga reda på.
Den sjuke befallte genast att man skulle
uppsöka den okända konstnären och föra ho-
nom till hotellet på äct han måtte låta Beriot
höra sn skicklighet.
Portvakten och Bustian begåfvo sig ge-
nast å väg och hunno snart till det förfallna
buset der fiolspelaren bodde. De stego upp-
för trapporna och klappade på den dörr som
ledde till den främmande konstnärens rum,
och då ingen bad dem stiga in så öppnade
Bastian djerft dörren och steg in.
Vid fönstret satt rummets invånare en
ung bleklagd man med långt nedbängande
hår, som nästan betäckte hans anlete, der han
satt med hufvudet lutadt mot sina händer.
Framför honom låg hans fiol, et vackert och
särdeles prydligt instrument; icke ett damkorn
syntes på detsamma, och man kunde riktigt
se hur det var ctt föremål för dess herres
omtanka och kärlek.
Uppväckt ur sina drömmar sprang han
hastigt upp, skakade de långa lockarna från
get bleka, uftärda ansigtet och såg med sina
stora, underbart blixtrande ögon på Bastian,
som genast framförde sitt ärende och bad ho-
ncm följa sig.
Ett ögonblick stod den unge mannen för-
sänkt 1 stum förvåning; men derpå fattade
han sin fiol och sprang utför trapporna så
fort att Bastian och portvakten knappt för-
mådde följa honom.
Då de kommo till hotellet hörde de att
Beriot hade fallit i en häftig feber. Felicitas
vaktade vid hans sjukbädd; men han kände
icke mera igen henne, utan trodde sig 1 hen-
ne se en ond ande som mot hans vilja höll
honom fången. Att under sådana förhållan-
den presentera den fremrmande fiolspelaren
var icke tänkbart. I sin ängest skref Felici-
tas till teatsrdirektören och underrättade ho-
now att heunes man omöjligt kunde uppträda;
men att han rekommenderade den främmande
konstnären och ville att han egkulle spela i
stället för sig.
Emellertid inföll attonen och Genuas
stora, präktiga teater var ända till trängsel
fylld med menniskor, hvilka sedan flera vce-
kor med otålighet väntat den berömda vir-
nosen Charles Beriot och hans gemål, den
firade sångerskan Felicitas Malibran. Läng-
tansfulit blickade hvarje öga mot scenen, der
man vintade utt få se Beriot med sin riol.
Plötsligt afbröts allas väntan af direktören,
som kom in och förkunnade att Charles Beriot
af en häftig feber var förhindrad att upp-
träda; men att han sjelf sindt en konstnär,
som skulle spela 1 hans ställe. Knappt hade
pubiken homtat sig från sin förvåning, då
den främmande konstnären framträdde och
bugade sig för den församlade mängden, hvil-
ken han betraktade med en dyster blick, un-
der det att han gjorde sig 1 ordning att börja.
Ingen af alla dessa rika och förnäma
munwskor kände den unge mannen och med
misströstan såg man nd till konora.
Hör! nu låter han stråken halka öiver
imstruvenicts stringar, och de första tonerna
da lra klagande och lätta genom den vida ga
mm RM RR
— 2 -— -