En fiolspelares debut.
Ångaren lög 1 Genuag hamn och åe tal-
rika passagerare den medfört trängdes för att
komma i land. !
Idlnaud de resande, som sist beträdde ka-
jen, befann sig en ung man med ett själfullt,
intressaut ansigte. Vid sin arm förde han
ett eiesant iruntimmer, klädd i svarta resklä-
der. En vagn, som stod nära intill kajen,
tycktes hafva väntat på doras arkomst, och
sedan den unge herru på franska språket ut-
delat några befallningar åt sin betjent, räckte
han damen sin hand och hjelpte henne att
stiga in i vagnen, hvarpå han steg sjelf efier.
Under det att vagnen snabbt förde de resan-
de till sin bestämmelseort lutade sig den un-
ge mannen tillbaka 1 vagnshörnet och tillslöt
ögonen, liksom öfverväldigad af trötthet.
Med en ångestfull och öm blick lutade
sig fruuntimret intili honom och frågade iwcd
klangfull stämma: -- Bästa Oharles, är du
sjuk ; säg, bar resan så utmattat dig?
Der tillfrågade reste sig hustigt från sitt
beqväma läge och försökte att le.
— Lugna dig Felicitas, sade hau — äct
går snart öfver. Du oroar dig onödigtvis, ty
äro vi blott i hotellet så skall jag snart åter-
hemta mig.
Knappt hade han uttalat sin mening
förrän vagnen stannade utanför ett präktigt
botell vid gatan Bualbi.
Några tjenare skyndade ned för wappan
och öppnade vagnsdörren, hverefter de ledsa-
gade de båda resande till de för dem bestäm-
da eleganta rummen.
— Du är sjukare än du vill tillstå, Char-
les, eade Felicitas — jag will genast skicka
efter en läkare.
Som hennes man icke motsade henne,
emedan han sjelf troligen insåg nödvändighe-
ten af detta steg, så hemtades snart en skick-
lig läkare. Läkaren kom och skakade betänk-
ligt på hufvudet, sägande: -—— Den sjukos till-
stånd är gBvårt att bedömma; men framförallt
måste man bevara honom från starka sinnes-
rörelser.
Felicitas ledsagade läkaren i ett angrän-
sande rum, sedan han först skrifvit ett recept.
— Ni tror således, herr doktor, att Be-
riot icke skall våga uppträda på en konsert i
morgon? frågade hon med en ångestfull blick
fästad på läkaren.
Läkaren höjde på axlarna och svarade:
— Vi få se hur han befinner sig i morgon;
men likväl tror jag ett haus uppiräidande i
morgon är omöjligt.
Di läkaren påföljande morgon åter kom
till den sjuke fann han honom sämre och tör-
klarade derför att man icke videre borde
tärka på någoa konsert, ty den sjulo måste
nödvändigt förblifva inl sängs pågra dagar
och förhålla sig så lugnt som möjigt.
— Men min Gud hur skall det då gå i
afton? — klagade Boriot. — Hela Genua vin-
tar att få böra Malibrans stämma och min fiol,
teateråireklören har nyss haft bud till mig
och viäntarett svar. O, jag är gränslöst olyck-
lig! Italienarne, som iro entbusiastiska mu-
sikälskare, förlåta aldrig ait man narrar dem
och låter dem vänta förgiäfvos.
Felicitas stod med sänkt hufvud och tröst-
lös blick vid sin makes sjukbädd.
-— Jag kan heller icke sjunga — hvi-
skade hon. — I den sinnesstämning jag nu
befuner mig är det mig omöjligt. HEjheller
kan jag ett ögonblick lemna dig min älskade
make.
— Om här blott funnes någon som kun-
åe spela 1 stället för er — inföll läkaren.
— Kanske kan jag gifva ett råd — gen-
mälte Bastian, Beriots betjent, som tillfälligt-
vig var inne i rummet och hörde doktorns ord.
— Du, Bastien? — ropade Beriot för-
undrad. — Har du någon bolkant bär i Ge-
nus, eller Vill du kanske sjelf uppträda?
— Visserligen inte, kära herre, återtog
Bastian leende, men jag vet ändå att det fins
någon i Genua som skulle kunna hjelpa er,
fastän Jag icke känner honom, TI går afton
hörde jag vid en aflägsen och mörk gata, på
va