En fiolspelares debut. Ångaren lög 1 Genuag hamn och åe talrika passagerare den medfört trängdes för att komma i land. ! Idlnaud de resande, som sist beträdde kajen, befann sig en ung man med ett själfullt, intressaut ansigte. Vid sin arm förde han ett eiesant iruntimmer, klädd i svarta reskläder. En vagn, som stod nära intill kajen, tycktes hafva väntat på doras arkomst, och sedan den unge herru på franska språket utdelat några befallningar åt sin betjent, räckte han damen sin hand och hjelpte henne att stiga in i vagnen, hvarpå han steg sjelf efier. Under det att vagnen snabbt förde de resande till sin bestämmelseort lutade sig den unge mannen tillbaka 1 vagnshörnet och tillslöt ögonen, liksom öfverväldigad af trötthet. Med en ångestfull och öm blick lutade sig fruuntimret intili honom och frågade iwcd klangfull stämma: -Bästa Oharles, är du sjuk ; säg, bar resan så utmattat dig? Der tillfrågade reste sig hustigt från sitt beqväma läge och försökte att le. — Lugna dig Felicitas, sade hau — äct går snart öfver. Du oroar dig onödigtvis, ty äro vi blott i hotellet så skall jag snart återhemta mig. Knappt hade han uttalat sin mening förrän vagnen stannade utanför ett präktigt botell vid gatan Bualbi. Några tjenare skyndade ned för wappan och öppnade vagnsdörren, hverefter de ledsagade de båda resande till de för dem bestämda eleganta rummen. — Du är sjukare än du vill tillstå, Charles, eade Felicitas — jag will genast skicka efter en läkare. Som hennes man icke motsade henne, emedan han sjelf troligen insåg nödvändigheten af detta steg, så hemtades snart en skicklig läkare. Läkaren kom och skakade betänkligt på hufvudet, sägande: -—— Den sjukos tillstånd är gBvårt att bedömma; men framförallt måste man bevara honom från starka sinnesrörelser. Felicitas ledsagade läkaren i ett angränsande rum, sedan han först skrifvit ett recept. — Ni tror således, herr doktor, att Beriot icke skall våga uppträda på en konsert i morgon? frågade hon med en ångestfull blick fästad på läkaren. Läkaren höjde på axlarna och svarade: — Vi få se hur han befinner sig i morgon; men likväl tror jag ett haus uppiräidande i morgon är omöjligt. Di läkaren påföljande morgon åter kom till den sjuke fann han honom sämre och törklarade derför att man icke videre borde tärka på någoa konsert, ty den sjulo måste nödvändigt förblifva inl sängs pågra dagar och förhålla sig så lugnt som möjigt. — Men min Gud hur skall det då gå i afton? — klagade Boriot. — Hela Genua vintar att få böra Malibrans stämma och min fiol, teateråireklören har nyss haft bud till mig och viäntarett svar. O, jag är gränslöst olycklig! Italienarne, som iro entbusiastiska musikälskare, förlåta aldrig ait man narrar dem och låter dem vänta förgiäfvos. Felicitas stod med sänkt hufvud och tröstlös blick vid sin makes sjukbädd. -— Jag kan heller icke sjunga — hviskade hon. — I den sinnesstämning jag nu befuner mig är det mig omöjligt. HEjheller kan jag ett ögonblick lemna dig min älskade make. — Om här blott funnes någon som kunåe spela 1 stället för er — inföll läkaren. — Kanske kan jag gifva ett råd — genmälte Bastian, Beriots betjent, som tillfälligtvig var inne i rummet och hörde doktorns ord. — Du, Bastien? — ropade Beriot förundrad. — Har du någon bolkant bär i Genus, eller Vill du kanske sjelf uppträda? — Visserligen inte, kära herre, återtog Bastian leende, men jag vet ändå att det fins någon i Genua som skulle kunna hjelpa er, fastän Jag icke känner honom, TI går afton hörde jag vid en aflägsen och mörk gata, på va