kunde vara qvick och rolig på sitt sätt, sökte
Mornaix och Grelot tera gänger att få honom
vid godt lynne. Han svarade vänligt, gjordo
beder åt anrättningarne och drack alltid sitt
glas i botten, men hans envisa tankfullhet
fortfor oafbrutet.
— O hoj, patron! skrek hastigt Grelot,
sofver ni? Jag vet nog ett sätt att väcka upp
er... Skål för herr Piedaniol!
Roger spratt till; derefter fattade ban med
en suck sitt glas.
— Hvad tusan är nu å färde, din filur?
frågade Mornaix.
— Jag förmodar, invände Malgache, ati
herr de Lavaur snart ämnar berätta oss nå-
got om guldtunnan.
Vid dessa ord förde han, som en läcker-
gom, tungan emellan sina stora läppar.
— Fy dä, kära svåger! genmälde Mor-
naix. Så snart man talar om guld, fyr leca-
det ifrån ens ansigte. Låtom oss dricka och
skratta. Hör du, din gök, mamsell Eudoxies
skål!
Roger log väl ännu, men en skugga af
missbelåtenhet skymde hans blick.
— Apropos henne, har jag begått en dum-
het, gade han. Brefvet hvaruti jag ursäktade
mig, borde jag genom ett särskildt bud ha
skickat till herr Piedaniel.
Mornaix och Grelot stampade i golfvet
och klappade händerna.
— Har ni inte kommit att tänka på det
förrän nu?
— Från Havre skulle du mycket väl ha
kunnat telegrafera, tillade Mornaix.