kunde vara qvick och rolig på sitt sätt, sökte Mornaix och Grelot tera gänger att få honom vid godt lynne. Han svarade vänligt, gjordo beder åt anrättningarne och drack alltid sitt glas i botten, men hans envisa tankfullhet fortfor oafbrutet. — O hoj, patron! skrek hastigt Grelot, sofver ni? Jag vet nog ett sätt att väcka upp er... Skål för herr Piedaniol! Roger spratt till; derefter fattade ban med en suck sitt glas. — Hvad tusan är nu å färde, din filur? frågade Mornaix. — Jag förmodar, invände Malgache, ati herr de Lavaur snart ämnar berätta oss något om guldtunnan. Vid dessa ord förde han, som en läckergom, tungan emellan sina stora läppar. — Fy dä, kära svåger! genmälde Mornaix. Så snart man talar om guld, fyr lecadet ifrån ens ansigte. Låtom oss dricka och skratta. Hör du, din gök, mamsell Eudoxies skål! Roger log väl ännu, men en skugga af missbelåtenhet skymde hans blick. — Apropos henne, har jag begått en dumhet, gade han. Brefvet hvaruti jag ursäktade mig, borde jag genom ett särskildt bud ha skickat till herr Piedaniel. Mornaix och Grelot stampade i golfvet och klappade händerna. — Har ni inte kommit att tänka på det förrän nu? — Från Havre skulle du mycket väl ha kunnat telegrafera, tillade Mornaix.