3 essa nedhalades i sjön och förseddes med ror m. m., hvilket gick i en handvändning. Skeppet sjönk märkbart allt djupare och djupare, likasom hade dj—n med gina klor fattat tag i dess köl för att draga det till afgrunden. Kanonerna dundrade oupphörligt, och skotten ljödo som hemska klämtslag öfver bafvet. Våra fyra vänner, som blefvo uppväckta ur gin ljufyaste sömn, hade intet annat att göra än att dela de öfriga passagerarnes öde. Den enda tanke, som förblef klar i deras sjil under denna hastiga förvirring, var önskan att icke blifva åtskiljda, huru det än för öfrigt måtte gå. Roger hade varit sängliggande i tre dagar tillföljd af feber. Han måste stiga upp, sjuk som han var, och kläda på sig, hvarefter Robert och Malgache buro honom upp på däck. Man steg i båtarne. Hafvet var fullkomligt lugnt, så att allt skulle ha kunnat gå mycket lätt för sig, så vida icke passagerarnes ängslan gjort dem yra i hufvudet. På däcket var en obeskriflig villervalla: män, qvinnor och barn sprungo om hvarandra och skreko. Hvar och en ville rädda sig sjelf först, och icke allenast sin egen person utan en del af sina saker. Storbåten begaf sig först utaf. Han var så fullastad att det såg ut, som också han vore på väg att sjunka. Kanonskott hade från flera håll besvarat klipperskeppets nödsignaler. Belägenheten var sålunda icke så förtviflad. Men i det ögonblick, då storbåten sköt