— Känner ni också fruutimret, patron?
frågade pariserpojken.
Då Rogor ej gaf något svar härpå, tilla-
de han:
— Det der namnet Fanfare uppväcker
hos er angenäma minnen. Man lefde ju som
hvar dag vore den sista hos herr Picdaniel?
— Tig, sade Mornaix. Roger har någon-
ting att säga oss.
Miguel började hvissla. Efter hvad han
tyckte, hade samtalet förirrat sig allt för långt
från den hemlighetsfulla skatten.
Roger var fortfarande försjunken i djupt
begrundande.
— Känner du den unga flicka, som ut-
gjort föremålet för vårt samtal? frågade Mor-
naix.
Roger svarade:
— Jag har blott önskat en enda sak:
att få tillbringa ett lugnt lif. Ni tror kan-
hända att jag nu hunnit vänja mig vid iäfven-
tyr. Alldeles inte. Man vänjer sig icke vid hvad
man hatar. Jag har haft en tant, som efter
trettiotre års äktenskap ...men det der är
familjeangelägenheter! Nå väl! Ehuru jag
hyser en afgjord motvilja för äfventyr, så för-
följa de mig på det enträgnaste vis. Jag skulle
unna säga, att de afguda mig; jag har ingen
ro hvarken natt eller dag. Jag fick ett anfall
af dåligt lynne, när jag nyss märkte, att ni
ej äro fullkomligt öfvertygade om den hem-
lighetsfulla skattens tillvaro.
— Nå ändtligen ! utropade Miguel. Låtom
oss tala om den hemlighetsfulla skatten.
Roger gjorde en axelryckning.
— Jag är här för Naravjag skull, sade