Alla åbörarne blefvo plötsligt uppmärk-
samma.
— Det är just detta som jag under en
half timmas tid velat komma fram med, åter-
tog Grelot.
— Var det fråga om Naranja? inföll Mor-
naix hfligt.
— Ja, och nej... Do talade egentligen
om en annan person... Dock rörde samtalet
på sätt och vis äfven sennoran ... Ni behöf-
ver icke göra er några stora bekymmer, herr
grefve. Nu, när vi äro åter förenade, villjag
slå vad om en delikat supå hos Philippe, att
vi snart skola ha vår lilla grefvinna tillbaka
bland oss igen. Herr notarie och ni, Mal-
gache, vi offra våra lif för grefvinnan, om så
foräras, eller hur?
— Ja visst för tusan, svarade Miguel.
Hon är ja min syster.
Och Roger tillade:
— Jag har gjort en alltför besvärlig resa
för att man skulle kunna sätta mitt intresse
för henne i tvifvel.
Mornaix tryckte Miguels och Rogers hän-
der; derpå lät han hästen stanna för ett ögon-
blieiz, orafamuade Grelot och kysste honom på
begg2 kindorna.
— Skulle pi ha gjort så der åt fru Fan-
fare, herr grefve, sade pariserpojken och dolde
under ett skämtsamt leende sin stolthet och
rörelse, hade ni blifvit mångfärgad kring mun-
nen... Lålom oss rida steg för steg, om ni
så behagar, men icke böra vi stanna på sam-
ma plats: folkskockningar äro förbjudna, vet
ni ju... Jag kan nu tala om för er, grefve,
att Jonathan är alldeles pin kär i sennoran.