— Det är sannt, mumlade Malgache. Ir-
ländaren sade så.
— Han har gifvit oss bröd, anmärkte
Mornaix, och vi måste laga, att han kommer
helskinnad undan till hafvet.
— Öfverenskommet, herr grefve, ehuru
vi kunde ha nog af våra egna affärer... Vill
ni vara så artig och låta mig förtälja hvad
jag hört och sett i fru grefvinnan Fanfares
budoar ?
— Vi sko vil höra på dig då, fördömda
storpratare!
— 5Se der belöningen för de många och
utmärkta tjenster, som jag bevisat er!... bör-
jade Grelot.
Men Roger afbröt hovom:
— Huru ser hon ut, den der grefvinnan.
— Sidonklädning, svarade Grelot; håret
efter sista modet i förstaden Saint-Germain,
stor krinolin, litet rödt på kinderna, litet hvitt
i pannan och litet svart på ögonbrynen.
— Har ser hon ut? Hennes anletsdrag?
envisades Roger.
— Hennes signalement är: näsan från
Prado, munnen från oDelassemonts-Coridnesn,
ögonen från konserterna i Champs Elysåes.
Om ni har känt en Fanfare, så är det just
denna, jag svär derpå.
— Det vill säga, att ifall så behöfs, en
sådan der papegoja kan bli en menniska? un-
drade Malgache.
— Jag återgår till min berättelse...
När jag kastade en blick i det inre af budo-
aren, fann jag pariserskan i samtal med Jo-
nathan Smith. De voro ensamma.