— Det är sannt, mumlade Malgache. Irländaren sade så. — Han har gifvit oss bröd, anmärkte Mornaix, och vi måste laga, att han kommer helskinnad undan till hafvet. — Öfverenskommet, herr grefve, ehuru vi kunde ha nog af våra egna affärer... Vill ni vara så artig och låta mig förtälja hvad jag hört och sett i fru grefvinnan Fanfares budoar ? — Vi sko vil höra på dig då, fördömda storpratare! — 5Se der belöningen för de många och utmärkta tjenster, som jag bevisat er!... började Grelot. Men Roger afbröt hovom: — Huru ser hon ut, den der grefvinnan. — Sidonklädning, svarade Grelot; håret efter sista modet i förstaden Saint-Germain, stor krinolin, litet rödt på kinderna, litet hvitt i pannan och litet svart på ögonbrynen. — Har ser hon ut? Hennes anletsdrag? envisades Roger. — Hennes signalement är: näsan från Prado, munnen från oDelassemonts-Coridnesn, ögonen från konserterna i Champs Elysåes. Om ni har känt en Fanfare, så är det just denna, jag svär derpå. — Det vill säga, att ifall så behöfs, en sådan der papegoja kan bli en menniska? undrade Malgache. — Jag återgår till min berättelse... När jag kastade en blick i det inre af budoaren, fann jag pariserskan i samtal med Jonathan Smith. De voro ensamma.