namnet, det är säkert! återtog Grelot. Någon
liten hågkomst ifrån Paris. Hvad man ändå
på resor kan råka ut för besynnerliga saker!
Jag tycker om sådant der, jag; det ligger nå-
got lockande deruti. Jag har råkat att helt
oförhappandes genom nyckelhålet, det vill sä-
ga, genom att lyfta litet på tältduken, få se
den der damen. Hon är inte så oäfven, ehuru
tiden härjat hennes behag något.
— Verkligen! utbrast Mornaix.
— Är ni nyfiken, herr grefve? frågade
Grelot lugnt. Vi vända Melbourne ryggen
och ha en god bit härifrån dit. Således ha
vi tid att språka på... Men hvart ska vi
nu styra kosan?
— Till Tyskarnes lägerställe, till Mil-
hausen, svarade Mornaix, så att de ej kunna
leta upp våra hästspår.
— Jag anade det, och det är inte illa
tänkt. Ni vet nog hvad ni gör, herr grefve!
Må gå för meines herrn lägerställe!
— Under tiden ha Smitharne god tid att
undkomma oss, sade Roger.
— Inga hästar, invände Malgache lako-
niskt.
— Alldeles, alldeles, sade Grelot med en viss
sjelfbelåtenhet; halmtapparne gjorde allt stt till.
— Vi ha ännu icke tackat dig, afbröt
Mornaix i det han saktade sin hästs språng.
— Nå så i Guds namn! Mjuka tjenare,
mina herrar! Jag hoppas få dansa många ma-
zurkor till, innan jag kolar af. Apropos hä-
starna, som bröderna Smith för närvarande
behöfva, så får jag göra er uppmärksamma
På att eskorten ifrån Bendigo till Melbourne i
morgon bittida passerar Gula Fågelns värdshus.