namnet, det är säkert! återtog Grelot. Någon liten hågkomst ifrån Paris. Hvad man ändå på resor kan råka ut för besynnerliga saker! Jag tycker om sådant der, jag; det ligger något lockande deruti. Jag har råkat att helt oförhappandes genom nyckelhålet, det vill säga, genom att lyfta litet på tältduken, få se den der damen. Hon är inte så oäfven, ehuru tiden härjat hennes behag något. — Verkligen! utbrast Mornaix. — Är ni nyfiken, herr grefve? frågade Grelot lugnt. Vi vända Melbourne ryggen och ha en god bit härifrån dit. Således ha vi tid att språka på... Men hvart ska vi nu styra kosan? — Till Tyskarnes lägerställe, till Milhausen, svarade Mornaix, så att de ej kunna leta upp våra hästspår. — Jag anade det, och det är inte illa tänkt. Ni vet nog hvad ni gör, herr grefve! Må gå för meines herrn lägerställe! — Under tiden ha Smitharne god tid att undkomma oss, sade Roger. — Inga hästar, invände Malgache lakoniskt. — Alldeles, alldeles, sade Grelot med en viss sjelfbelåtenhet; halmtapparne gjorde allt stt till. — Vi ha ännu icke tackat dig, afbröt Mornaix i det han saktade sin hästs språng. — Nå så i Guds namn! Mjuka tjenare, mina herrar! Jag hoppas få dansa många mazurkor till, innan jag kolar af. Apropos hästarna, som bröderna Smith för närvarande behöfva, så får jag göra er uppmärksamma På att eskorten ifrån Bendigo till Melbourne i morgon bittida passerar Gula Fågelns värdshus.