— Caramba! sade Miguel, de parisarne
skämta då jemt och ständigt.
— Talar du allvarsamt, din filur? fråga-
de Mornaix i inställsam ton.
Och Grelot:
— Ah! hvad säger ni om det, herr gref-
ve? Guldtunnan är då icke en dimbild, utan
jag hade så när sagt af kött och blod, såsom
jag och notarien.
Roger såg på den ene efter den andre
med en min hvari allvar och förakt uttryckte
sig,
-— Ni voro då inte säkra på er sak, olyck-
lige! ropade han. Robert! det är till dig jag
talar! Hur kunde du då hindra mig ifrån
att infinnaf mig vid mötet hos herr Pigda-
niel?...
Han afbröts af ett otvunget och skallando
skratt, som upprepades af echot i skogen.
— Det är bra, gegade Roger förbittrad.
Ni visste huru stor motvilja jag hyser för äf-
ventyr, och dock ha ni förledt mig att med
er dela ett lif, fullt af de största faror och
vedermödor ... För er skull har jag låtit ett
tillfälle att göra lycka i verlden, som kanske
aldrig mera återkommer, gå mig ur händerna.
Jag hade kunnat bli gift med mamsell Eu-
doxie och nu varit egare till notariekontoret.
Allt det der för att löpa efter millioner, som
ni sjelfva trodde finnas — imånan kanhända.
— Lugnoa dig, inföll Mornaix; Roger, min
gode Roger, förklara dig!
ZÄN MN