smak än han, då han verkställde denna operation. Under vägen ifrån det mellersta bordet till dörren utdelade han helt oförmärkt några vackra slag, men, så knapp tiden än var, hann han likväl hviska i Malgaches öra, att hun ej fått någon smak för dylika äfventyr. Då våra vänner nådde dörren, som ledde till de andra töälten, kommo de som utifrån medförde facklor till stället och blandade sig med de andra, under det de sökte få reda på orgaken till oväsendet. Ett ögonblicks efterspaning följde nu, emedan den racande Jonathan, fastän öfverhöljd af sår, med skallande stämma ropade: — Omringa dem, klös ut ögonen på dem, stek dem lefvandel Till häst! befalide på samma gåog Robert. — Till Monaco! Framåt! Än musiken då!... Malgache höjde ett ursinnigt stridsrop. Roger sade ingenting. När våra fyra vänner, drypande af svet och Blod, framkommo till stallet, betraktade de hvarandra. Ända upp till armbågen voro de nedsölade af blod. De inträdde och den tunga porten tillslöt sig cofter dem. Deras första rörelse var att kasta sig i hvarandres armar. Ingen af dem var sårad; de hade endast erhållit några obetydliga skrämor. Dylika källarbataljer i Amerika och Australien göra oftast mera oväser än skada. Man kan ej röra sig obehindradt, man